Kategorier
barnperspektiv

Resa med barn

125 mil i bil med barn i baksätet – hur går det?

Förra sommaren åkte familjen på bilsemester i Europa. Målet var att besöka vänner i franska alperna men innan dess ville jag visa barnen Paris. Paris, denna magiska plats som aldrig upphör att överväldiga.

Det är dock ett par mil dit i bil.

Välvilliga nära och bekanta påpekade försynt hur många mil det faktiskt är, i synnerhet med barn i bil.

Som de stundtals amishliknande föräldrar vi förefaller att vara, tackar jag min lyckliga stjärna (läs: morfar) att han införskaffat läsplattor till barnen i julklapp. När yngsta dottern byggde en i lego och låtsastittade på filmer kände han uppenbarligen att något måste göras. För detta är jag honom djupt tacksam.

Att se en stad som Paris ur ett barns synvinkel var enormt.

Som vuxna lade min man och jag många pretentioner och måsten på hyllan, vi hade båda sett det man ”bör se” i denna romantikens huvudstad tidigare och lade därför krut på att få barnens tentakler att spela fritt. Att åka metron på måfå och titta på folk roade stort, framför allt när vi träffade på en ung svensk au pair på vift i den sena julikvällen, med en magisk förmåga att förklara hur franska barn äter middag för våra förfärat lyssnande döttrar. Eller att låta dem härja loss i supermarchén och köpa picknick avnjuten med Eiffeltornet som fond, med en mor och far sippandes på vin rouge. Barnen rusade runt med baguettebit och körsbär i var näve, räknandes hundar klädda i små outfits. 13 st kom vi upp i under tre dygn.

Vi märkte att det blev betydligt lättare och roligare för oss alla när vi först gjorde saker ur barnens perspektiv och sedan ägnade oss åt ting vi vuxna är mer roade av, t.ex äta på restaurang eller sitta på en uteservering.

Det viktigaste av allt var att det fick ta tid.

Är man på väg till Sacre Coeur, för att insupa någon sorts fransk kultur, måste det vara tillåtet att få titta på alla gatukonstnärer i trappan på väg upp. Det tar tid. Att låta barnen välja två saker var i souvenirshopparna på Montmartre tar också tid.

Och ja, de kommer välja ett hysteriskt blinkade eiffeltorn i plast. Det är bara att gratulera dem till hur nöjda de är med sitt fina val.

leksaksEiffeltorn

(Sugen på fler Paris-med-barn-tips? Ät! Handla roliga frukter och bär, låt barnen peka och välja. Törs man så prova sniglar och grodlår, coolt att våga. Rätt gott är det också, om man gillar vitlök.

Skippa Eurodisney om man har problem med köer och mycket folk. Vi hittade ett ställe, Jardin d’Acclimatation, i centrala Paris med okej åkattraktioner för barn innan tonåren, fina grönytor och lekplatser samt ett litet tåg som var perfekt för en halvdag för familjen. Nästan inga turister men en del franska fritidsbarn.

Beställ bakverk. Ingenstans smakar macarons så bra som i Paris.

Prata om Zlatan med servitörerna, de dyrkar honom och då är det lättare att få snabb service, framför allt om barnen har en PSG-keps på sig. Eller mamma.)

Kategorier
förväntningar

Att leva i nuet

Att leva i nuet

”På lördag ska vi göra något roligt!” ”På semestern ska vi bada!” ”När jag hämtat er på fritids ska vi mysa!”

Imorgon, nästa vecka, i sommar, senare, se’n, se’n, se’n..

Jag hör mig själv upprepa dessa ord, som väl egentligen är menade att vara något roligt, något förväntansfullt som ungarna, familjen eller jag själv ska längta till. När jag funderar närmare på det undrar jag om effekten faktiskt uteblir.

Barn lever för stunden, beroende på ålder blir det där framtidsperspektivet svårförståeligt och något de tappar tålamodet i väntan på. Oftast är det jag själv som lägger ofantligt stora förväntningar på hur mysigt det ska bli med en julafton med tindrande barnaögon, ljumma sommarkvällar med krocketspelande familjemedlemmar eller uppspelta glädjetjut på nöjesfältet. Det är jag själv som målar upp bilden av hur härligt det kommer att bli vid just det där tillfället som jag ser fram emot imorgon, till helgen eller nästa månad.

Vem blir mest besviken när förväntningarna inte håller? Borde jag inte fatta bättre? Jo, självklart.

Därmed inte sagt att det här med att se fram emot skulle vara något dåligt. Det är viktigt för barnen (och uppenbarligen mig själv) att förstå vitsen av att vänta på något gott, att försöka komma vidare och nå ett mål. Att längta.

För ett barn är det dock vägen till målet som är det viktiga; en vuxen vet att resultatet av att baka en tårta är att man får avnjuta den till kaffet. Ett barn njuter snarare av att få göra den. Eller att bygga en lådbil; arbetet med att leta fram rätt hjul, måla brädor och klistra fast dekaler är för ett barn själva festen, att sedan köra med den överges ganska snabbt.

Vuxna och barn har alltså olika syn på förväntan och att leva i nuet. Direktbelöning är viktigt för ett barn, framtidsbelöning är viktigt för en vuxen. Inget av dem är bättre än det andra, bara två olika sätt att längta.

Som vuxen känner jag självklart också till att om jag städar i garaget blir det bättre plats åt de tre påbörjade lådbilarna som tronar därinne, och jag slipper grymta om att vi samlar grejer överallt. Jag borde njuta av vägen till målet att få ett renstädat garage och se tjusningen i att feja, plocka, kasta och sopa.

Men snart är det semester.

Jag gör det se’n.

Kategorier
Föräldraskap

Vision före-efter barn

Förslitning eller förstärkning?

Betydligt yngre, och betydligt mer naiva, träffades min man och jag. Under utvecklande samtal och rörande ense diskussioner kunde vi sitta och sia om framtiden med oss själva i huvudrollen som kompetenta och coola föräldrar. Jag minns att vi under en balkongdrink i vår Malmölägenhet var otroligt nöjda med strategin vi hade utarbetat som gick ut på att vi skulle hålla ihop i vårt föräldraskap; om den framtida sexåringen försökte sig på att spela ut oss mot varandra skulle vi genomskåda varje steg och hålla ihop. Så gör kompetenta föräldrar, sade vi och gratulerade varandra över glasets kant.

Tillåt mig småle. Eller ännu hellre, tillåt mig gapskratta.

Tack vare två barn och oändligt mycket mer föräldraerfarenhet senare kan vi nu se tillbaka på den där visionen om att vara överens om allt som en naiv utopi. Tack vare alla meningsskiljaktigheter, läggdagstjafs, bilresor, mutor, syskonavundsjuka, sömnbrist, insikter, omprioriteringar, mat-bestående-av-endast-pastahjul-och-gurka-middagar, oändliga barnvagnskilometer, tiotusen kreativa dagispyssel som går sönder om man försöker flytta dem, dammråttor, skrubbsår, självklippt hår, lördags/söndags/onsdags/måndagsgodis, veckopengsbryderi, storköpsraseriutbrott, mardrömmar, kruppnätter, överdragsbyxgruff, uppkäftighet, förlåtkramar och naggat samvete.

Icke desto mindre är det viktigt att ha visioner, utan dessa hade vi ju inte lärt oss allt det nya som istället blev, och som faktiskt blev mer fantastiskt än vi kunnat drömma om.

Det är dock lätt att se bråk och meningsskiljaktigheter som uppkommer oss föräldrar emellan som förslitningar, och det blir de också om vi bara låter vardagen gå på utan reflektion. En idé är att sitta ner någon gång och prata om vad vi själva tycker att vi har det jobbigast med som mamma eller pappa, är det när ungarna inte lyssnar, är det vårt eget dåliga tålamod, är det att stå emot barnets önskemål om saker i affären.

Genom att lyfta mina egna tillkortakommanden med min partner, istället för att kritisera densamme, blir det lättare att hjälpa varandra när vi hamnar i just den sagda sitsen. När vi kan prata om bråken och problemen, och på så sätt lära oss något om oss själva, blir de där jobbiga meningsskiljaktigheterna istället till förstärkningar i vårt föräldraskap.

Så plötslig satt vi då där igen, mannen och jag, en fredagskväll utan det hippa drinkglaset vid köksbordet och pratade om äldsta dottern som är på skoldisco. Efter långdragna ekonomiska förhandlingar blev resultatet att hon skulle få med sig en, i hennes ögon, mindre summa. ”Fick hon med sig tjugolappen jag lade fram?” , frågar jag. ”Vadå, hon fick ju 20 av mig!”, bekänner maken.

40 kronor får man alldeles för mycket godis för, det är vi åtminstone rörande överens om…


Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?