Kategorier
barnperspektiv Föräldraskap

Trovärdighet ur barns perspektiv

Jag minns en jul när jag var fem år och jättesjuk i halsfluss. Jag satt i sjukhusets väntrum för att ta sk. sänka. Min pappa förklarade för mig att det var en spruta, vilket gjorde mig rädd. ”Hur känns den, gör den ont?”, undrade jag. Pappa försäkrade att den inte skulle göra det och visade med ett tryck med fingret i handen hur det förmodade sticket skulle kännas.

Jag minns att jag blev helt lugn eftersom det inte kändes alls. Och pappa ljuger ju inte.

Jag minns också skräcken och smärtan i armen när nålen kändes som ett ilsket getingstick. Men mest minns jag hur arg jag var på stackars pappa som hade ljugit så uppenbart för mig.

Och det är ju det vi så ofta gör för våra barn, i tron att vi skyddar dem.

Trettiotvå år senare satt jag själv med min yngsta på sjukhuslab för att ta många rör av hennes blod pga allergiutredning. Jag minns att jag sade som det var; det kommer sticka, det gör ont, sedan går det över. Hon grät, hon lekte med min plånbok, hon fick snygga plåster. Jag minns också att labpersonalen uppmuntrade oss rejält efteråt eftersom vi agerat sanningsenligt.

Jag tror på att säga som det är i många, många fall. Barn vill ha något de kan tro på, det är det som lär dem tillit. Åtminstone när det gäller mer vardagliga ting; att förklara krig och död kräver också sanning men med mer detaljfattighet.

Mina barn gråter fortfarande ibland när de tar blodprov eller går till tandläkaren, men har vi pratat om det i förväg och lagt fram det som en cool företeelse går det lättare. Förberedelser fungerar ofta, vad det än handlar om.

Det viktiga är att vi visar barnen att de klarar av det de ska gå igenom. Det är jobbigt, absolut. Det är möjligt, definitivt.

Och min pappa har aldrig friserat sanningen speciellt mycket för mig efter den där gången. Vad jag vet.