Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Jämförelsestress

Diskussion mellan yngre familjemedlem och mig själv. Hon: ”Men alla andra får ju det!” Jag: ”Jag bryr mig inte om vad alla andra får, i vår familj är det så här.”

Ekot från min egen barndom ringer i öronen när jag nu yttrar dessa bevingade ord. Orden som borde vara mer citerade än kända latinska uttryck. Så många gånger de sagts, hörts och upprepats; vi bryr oss inte om vad alla andra får eller har.

Det gör vi självklart visst. I synnerhet när det gäller våra barn.

Vi vuxna är ofta riktigt bra på att låta påskina att vi låter barnen gå sina egna vägar. Vi uppmuntrar dem, vi peppar, vi berömmer dem, i bästa fall även med några stänk av konstruktivt tänkande. Vi är stolta föräldrar som förklarar för barnen vikten av att tänka själva och våga stå för sina åsikter.

Det som verkar skrämma oss är om våra barn på något sätt skulle hamna utanför på grund av avsaknad av ena eller andra ting. Det kan röra sig om telefoner, märkeskläder, Instagramkonton eller skolväskor. Även storlek på veckopeng, längd på vistelse på fritids eller förskola, utövande av stimulerande hobbies, skolbetyg samt årliga sol-eller skidsemesterresor verkar kunna stressa oss föräldrar till jämförelse.

Lek med tanken att du skulle ge dina barn allt det där de ber om. Vara ute så länge de vill, ladda ned vad som helst till datorn, skaffa en ny telefon varje gång det kommer en, se varje ny biopremiär, spela dataspel utan urskiljning, åka till leklandet varje vecka, äta godis när de är sugna, göra deras läxuppgifter, söka deras sommarjobb, sälja deras jultidningar, ge dem en häst, ge dem en moped, ge dem en hund. Alla andra har ju en.

Att lära barnen att ha längtat och kämpat för något skulle då upplevas ganska främmande. Även övningen i att tänka kritiskt. Du hade dock legat överst på jämförelsestresslistan, med övriga föräldrar totalt besegrade på upploppet.

Helt ärligt, hur skönt hade det inte varit om den där frasen ”jag bryr mig inte, i vår familj är det så här” blir sann. Att vi säger den med både eftertanke och övertygelse.

Frågan är då varför det står ett par nya klarröda Converseskor i storlek 33 i hallen? De jag köpte i en helt annan prisklass saknade visst det speciella lilla märket jag inte trodde var något vi bryr oss om i vår familj.

Tur för dottern att hon har släktingar i storstaden som förstår.

 

 

Kategorier
Föräldraskap gränssättning självinsikt

Att sopa banan

Efter att ha tagit del av senaste tidens debatt om det så kallade curlingfenomenet i dagspressen känns det roligt att ge sig in i densamma.

I ena lägret kamperar respekterad barnpsykolog som menar att curlade barn kan få svårigheter med gränser och konsekvenser senare i livet. På andra sidan bron står känd författare som säger att barn till curlingföräldrar inte bevisats lida någon brist på dylika fenomen i senare levnadsår.

Jag undrar hur man rättvist mäter ett sådant resultat i verkliga livet?

En förälder som skjutsar sitt barn till alla aktiviteter samt skänker det pengar/prylar när barnet ber om det anses å ena sidan som curlare. En förälder som är otydlig vid gränsdragning och inte gärna tar konflikt med barnet anses å andra sidan som detsamma.

Då ställer jag mig frågan: Tror mina barn att jag älskar dem mindre om de inte får en Iphone 7 i julklapp? Nej. De kommer dock alltid låta mig få veta att grannkillen har fått en. Älskar jag mina barn mindre när jag fått en dörr ursinnigt smälld i ansiktet på grund av gräl om icke önskvärt språkbruk? Nej. Men mitt samvete gnager och undrar hur jag borde gjort i stället. Älskar mina barn mig mindre när jag lyfter ut dem från storköpet med halspulsådern bultade efter att vår överenskommelse om icke-syskonbråk kollapsat och en skriker högt medan den andra deklarerar att jag är så himla orättvis? Nej. Men jag känner mig stärkt av att jag sätter en gräns och på så sätt visar barnen att jag är tydlig. Skammens rosor och omvärldens blickar bränner dock en smula.

Helt ärligt tycker jag att tidigare nämnda debatterande herrar talar om samma sak men missförstår varandra rent språkmässigt. Problemet är att ordet engagemang ofta verkar likställas med curlande.

Att vara en engagerad förälder är inte det samma som att sopa bort hinder för sitt barn. Att skjutsa barnen till tennisträningen eller köpa en tilltjatad pryl i affären är inte att vara curlingförälder.

Att sätta stopp för hur många aktiviteter som vill utövas eller hur många prylar som vill inhandlas är snarare det viktiga. Och att engagera sig lika mycket i ungarnas läxor som i deras hobbies. Och självklart vinna över dem i spel då och då. Samt att sätta tydliga gränser som låter barnen känna trygghet. Vi vuxna måste orka ta konflikten, eller åtminstone ha det som målsättning. I en värld av alltför många valmöjligheter behövs en kärleksfullt stabil motvikt.

Om jag har möjlighet kommer jag kunna mäta av resultatet om tjugo år. Förhoppningsvis rättvist.

 

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Cool förälder? Knappast.

När jag får barn kommer jag bli världens coolaste förälder. En så’n där som barnen vill vara hos, som man berättar saker för, som förstår sina barn och deras kompisar.

Jag kommer också att låta mina barn få lära sig av sina misstag, lita på dem, låta dem gå sina egna vägar medan jag hejar på dem i deras framgångssträvan och självsäkert vinkar av dem vid livets olika avgångar.

Så tänkte jag innan de kom in i mitt liv.

Vad jag inte visste var hur lite jag kan påverka när de inte vill äta. Hur lite de känner för att sova. Hur många olika virussammansättningar som finns. Hur mycket de kan gråta när jag lämnar dem på inskolning. Hur viktigt det är med färgen på skolväskan. Hur olika vi ser på internets användningsområden. Hur svårt det är att lära dem inse pengars värde. Hur jobbigt det är att vara deras självklara medelpunkt. Och hur jobbigt det är när jag inte är det.

Som pedagog, och därmed en förmodad förebild för barn och deras föräldrar, blir det ännu en lite högre uppskruvad förväntan på mig att föregå med gott exempel som den coola mamman med god kommunikation med sina telningar.

Detsamma tror jag gäller oss alla vuxna som visar oss offentligt någonstans med våra barn, oavsett på stormarknaden eller i badhuset. Vågar vi ta en konflikt och få omvärldens ögon på oss?

Jag hoppas vi svarar ja.

Det är nämligen detta som gör att jag numera vågar kalla mig en cool förälder:

Jag oroar mig när de får konstiga utslag. Jag googlar när jag inte förstår att hantera trotsiga perioder. Jag säger ja när jag borde säga nej. Jag lyssnar på tuggummipoplåtar jag aldrig hört talas om vid bilåkning. Jag höjer inte för mycket på ögonbrynen när de ska peka ut egenhändigt valda kläder till skolavslutningen. Jag känner ofta att jag inte hänger med i hur de tänker. Jag kämpar med att få dem att använda ett vårdat språk. Jag lyckas sällan. Jag säger nej fast andra säger ja. Jag försöker alltid se dem i ögonen när vi ska prata allvar. Jag varnar och mutar dem då och då för att jag inte orkar tjafsa. Jag frågar mina vänner hur de gör i liknande situationer och lugnas av att samma problem finns överallt. Jag sväljer förtreten och tar konsekvensen, åtminstone vid var tionde konflikt. Och jag somnar ibland med dåligt samvete och tänker att jag ska göra på ett annat sätt i morgon.

Med andra ord är jag hur cool som helst. Dock inte alltid i mina barns ögon. Än.