mars 2017 – Ulrika Eisner

Då och då behöver jag greppa tag i min självbild och inse att jag är som jag är och välja vad jag vill göra med det.

Ibland ser jag en egenskap hos någon annan och önskar att det var precis just sådan jag vore. Ibland hittar jag egenheter hos mig själv som jag önskar att jag faktiskt saknade.

Vi har dem allihop, de där egenheterna.

När detta händer är det av godo att lära sig något nytt av människan med de önskvärda egenskaperna. Att förstå att jag har med en förebild att göra. Det är ju så här jag vill vara. Eller möjligen bli.

Att ha en förebild är enkelt. Eller att ha massor. Hur många kan du räkna upp?

Att vara en förebild är svårare. Plötsligt måste jag ha egenskaper och förmågor att förvalta och leva upp till. Utan att tappa balansen på piedestalkanten. Utan att glorian halkar ner och skymmer sikten. Att tappa strålglansen är extremt ledsamt och mycket energikrävande att polera upp på nytt.

Det viktiga här är dock att veta att förebilder både kan göra och ha fel men att de oftast också gör upp med detta. Efter det kan de göra rätt och lära vidare.

Som förälder är du en förebild. Som lärare är du en. Som kollega en annan. Eller som granne. Vän. Nätanvändare. Medtrafikant. Listan kan göras lång.

Det coola med förebilder är att de lär dig något. De lär dig hur du vill vara och hur du kan komma vidare. När du har hittat dem och lärt dig anamma det du uppskattar hos dem har du också fört både en del av dem och dig själv vidare till övriga världen.

Jag imponeras ibland av de unga nittiotalister jag möter, på jobbet och i sociala sammanhang. Energiska, uttrycksfulla, nyfikna. ”Jag känner igen mig”, säger jag med illa spelad saknad. ”Du är precis som jag var.” Lätt att låta bitterheten lysa igenom bara en nanosekund innan den bästa, mest innerligt önskade och överraskande repliken kom: ”Ja. Men du är ju som jag vill bli.”

Det coolaste av allt är att du högst troligen kommer att bli en förebild själv. Oavsett område. Ofta får du aldrig veta om det.

Men du är en.

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Jag tänker inte starta en feministisk debatt. Min syn är att det i världen finns tjejer, killar och de som bekänner sig däremellan, vilka de än vara månde. Punkt. Vad är problemet? Låt folk vara som de är.

Vad som dock stör mig är när vi förutsätter att man måste vara på ett visst sätt beroende på till vilket kön man bekänner sig.

Jag har ofta gillat saker som anses typiskt för killar. Samtidigt älskar jag skor och väskor, det anses typiskt för tjejer. Vad säger det om mig? Vad säger det om omvärlden? Spelar det någon roll? Inte för mig.

Vad som spelar roll för mig är att jag tycker om att killar och tjejer är olika, till och med det stereotypa kan vara roligt att uppmärksamma. Ofta gör killar på ett sätt och tjejer på ett annat. Eller så tror jag att det är så och blir överraskad när jag upptäcker att det är annorlunda. Det viktiga för mig är att ingen, och då menar jag ingen, varken kille, tjej eller de där emellan, ska må dåligt för att omvärlden väljer att tillskriva oss egenskaper som inte överensstämmer med vilka vi är. Bara för att vi tror att det är så det brukar vara.

När du har tid kan du titta på denna film för att förstå vad jag menar. Se den inte som en för länge sedan gjord reklam. Se den i stället som en inspiration och väckarklocka. Den anspelar på synsättet på tjejer, den kunde lika gärna gjorts för killar, eller för dem där emellan.

Spelar det någon roll?

”Run like a girl” (öppnas i eget fönster)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?