Kategorier
lärdomar vägvisare

Historier = minnen

”Pappa, berätta om när du var liten!” Som sexåring var jag säkerligen besvärlig när denna uppmaning återkommande framfördes till mina föräldrar.

Nu hör jag den själv, både hemma och på jobbet. Ögonen lyser på de unga åhörarna när jag beskriver hur min bror och jag bråkade i baksätet under långa bilresor (utan bilbälten, dagens barn och jag själv förfasas över dylika dumheter.) Inte riktigt lika målande berättar jag om bus jag gjort, rädd för att de unga åhörarna på mitt jobb ska prova på samma sak, som att klippa av sitt midjelånga hår och gömma det under huvudkudden.

Det förekommer stundtals rejäla syskonbråk hemma i min egen familj. Jag har märkt av att det kan bli lugnare och mindre laddat när jag berättar om hur mycket jag bråkade med min storebror, men hur nära vänner vi blev sedan i tonåren. Ännu bättre skruv tar det när min mamma och moster berättar om sina, ganska överraskande hetsiga, gräl i sin barndom under tidigt 60-tal. Mina egna barn kiknar och inser att även mormor varit liten, med allt vad det innebär.

Det är bra att dra in egna tillkortakommanden i samtal med barnen; att ge dem insikt i att alla gör dumheter men att dessa är möjliga att reparera.

Egna erfarenheter är för övrigt alltid bra att ta till, de blir en lättförståelig bevisföring. Det fungerar i de flesta sammanhang, då blir det betydligt enklare att få omgivningens förståelse. I synnerhet om erfarenheterna kryddas med en smula självdistans.

Och så historierna då. Jag kommer aldrig att sluta berätta dem. De gör att jag själv håller minnen från tidigare erfarenheter och människor levande. Och det är rätt coolt att min morfars galna påhitt från när jag själv var sex år lever vidare för att jag har berättat dem för barnen på mitt jobb.

Eller när de får höra om när min bästa vän Emma och jag drog på road trip till Dalarna och spelade gitarr på höbalar.

Minnen ger historier. Historier ger eftervärlden minnen. Sluta aldrig berätta dem. För dina barn eller andra som vill lyssna.

Det är genom dem vi lever vidare. För alltid.

Kategorier
inställning lärdomar uppmuntran

Säg inte inte alltid

Vill vi få rätt resultat av en annan persons agerande gäller det att bemöta denne med information som gagnar ditt syfte. Eller i klarspråk: Vill du få barnet att göra som du vill måste du säga just det. Inte det du inte vill ska ske.

Exempel. Mål: Jag vill att barnet ska gå i vägkanten för att på så sätt undvika att bli påkörd.

Jag säger: Gå inte utanför strecken nu så att du hamnar för långt ut i vägen!

Men jag borde säga: Gå nu här innanför strecken så hamnar du långt bort från bilarna!

Vad tror du barnet minns? Det man säger sist, det stannar kvar i minnet. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Hos oss vuxna är det ofta bra att lyfta något positivt först för att sedan lägga fram en konstruktiv kritik om vi vill ha till en förändring. Hos ett barn är det lättare att främst ägna sig åt den positiva effekten som kommer ske.

Jag hör mig själv och andra ofta säga ”Ät inte med händerna” istället för ”använd din gaffel”. Eller ”gunga inte på stolen” istället för ”sitt gärna med stolsbenen i golvet”.  Inte, inte, inte.

Ibland frågar jag barnen på jobbet hur man gör när man går på utflykt? ”Man springer inte iväg, man knuffas inte, man leker inte bara med en, man släpper inte sin handkompis,” blir svaret. ”Men vad får man göra, då? För att ha roligt?” undrar jag istället? Ställer jag frågan så får jag betydligt fler positiva utflyktsmöjligheter.

Inte är ett viktigt ord, det betyder sätta stopp. Men vill du lotsa barnet i positiv riktning är det oftast mer effektivt att utelämna det du vill undvika och istället trycka på det som är rätt.

Jämför med när du ska peka ut en körriktning åt någon som frågar efter vägen: ”I nästa korsning håller du höger, du kommer fel om du tar vänster!”

Vilket håll svänger man åt? Vad tror du man minns? Det ord som nämndes sist.

Låt det vara positivt.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?