Kategorier
arbete självinsikt

Varför bli något du inte är?

Om bara X så skulle Y. Eller enklare: om bara dygnet hade fler timmar skulle jag slippa stå och göra tre plåtar kärleksmums till barnens fritidsaktiviteter kl 23.30 en torsdag. Samtidigt som jag inser att vi helt saknar kokos i vårt skafferi. Kärleksmums utan kokos känns särdeles märkligt.

Vid detta scenario strider tre olika tankegångar i mitt huvud:

1) Kommer mina barn erhålla den förmodligen orealistiska, men ändock möjliga, uppfattningen att deras mamma bakar pinsamt märkliga kärleksmums i omvärldens ögon?

2) Bör jag ta bilen och köra 12 km till närmsta stads nattöppna bensinmack och inhandla kokos?

3) Säljer Circle K ens kokos?

Vid dylika situationer känner jag att det vore så mycket skönare om jag besatt vissa egenskaper jag ser hos andra men saknar hos mig själv. Det skulle liksom underlätta om kokosen alltid fanns på plats i mitt liv.

Detsamma händer mig när jag kliver in i andras hem som är vita och glänsande. Och lättstädade. Utan otaliga dammgenererande prylar på köksbänken, bara för att de är bra att ha nära tillhands, eller är egentillverkade av barnen, eller helt enkelt ser hemtrevliga ut.

För att inte tala om när tvättmaskinen går sönder lite ocharmigt och jag febrilt letar efter manualen som jag hoppas ska bibringa magiska krafter att laga denna för mig livsviktiga apparat. Manualen ligger dock inte nerknycklad bland gamla kvitton och nedlagda restaurangmenyer i köksskåpet som den borde. Vem kan ha flyttat på den och därmed skapat kaos i denna redan otrevligt upprörda situation?

Vad jag önskar att jag då hade egenskapen som besitts av människor som sätter in viktiga papper, av typen manualer, i pärmar med register för just sådana viktigheter. Det finns människor som gör det, tro mig. Eller åtminstone gjorde. Nu för tiden löser vi sådant genom att ta bilder med mobilen på viktiga grejer. Dessa bilder bör sedan katalogiseras i olika viktiga mappar. I bästa fall sorteras de upp av oss vid veckans slut, eller vid månadsskiftet. Hos mig ligger för tillfället 317 bilder samlande i mobilen under mappen ”galleri”. Det gör den fotade tvättmaskinsmanualen extremt svårhittad. Jag förbannar mig själv över att jag då inte är typen som katalogiserar upp mina foton.

Å andra sidan är detta något som kan skapa stress; varför ska du sträva mot något du inte är?

Är du en person som blir lugn av ordning och reda, skapar det endast mer stress om du förbannar ditt städbehov och rackar ner på dig själv. Städa och håll ordning om det får dig att må bra.

Är du en person som besitter gåvan att bringa ordning i röran och hitta det där viktiga pappret där få kommit på att titta, är det på sin plats att gratulera. Problemet med att laga tvättmaskinen kommer då att lösa sig betydligt lättare.

Var dock alltid stolt över dina storheter och känn förståelse för dina svagheter. Kreativitet föds ofta ur kaos – det är en egenskap att bära med glädje. Den kan nämligen få dig att upptäcka de mest briljanta lösningar på platser där ingen annan någonsin vågat sig på att leta.

Så om du vid månadsskiftet inte prioriterat att katalogisera dina mobilfoton kan du istället uppskatta kvaliteter såsom kreativitet, uppfinningsrikedom och problemlösning oavsett kaos.

Tänk ett smula utanför plåten. Eftersom du är bäst på att vara du.

Både hemma och på jobbet.

(Ps. Och nej, Circle K saluför inte kokos. Men smågodis ovanpå kärleksmums smäller visst högre i barns ögon. Har jag märkt.)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
förväntningar självinsikt

Ytligt egenansvar


Min man är ofta en väldigt rolig person. Ofta är han också riktigt tråkig.

Jag har insett att det finns en liten möjlighet att det kan ha att göra med vilket humör jag själv är på.

Den insikten är ganska upplyftande. Samtidigt är den rejält asjobbig.

Klyschor som att ”omvärlden speglar ditt eget innersta väsen” eller ”din skönhet ligger främst i betraktarens öga” är möjligen sanna. Vad lätt det är att tro på allt sådant som redan har sagts. Och vad lätt det är att skylla ifrån sig på någon annan. Skönt är det också att luta sig tillbaka på dessa redan etablerade föreställningar som gör en fri från all skuld när det kommer till konflikter, meningsskiljaktigheter och regelrätta gräl rörande städning, vabdagar och gymnastikpåsepackning. Vems ansvarsområde är det egentligen? Är det ens ett skäl till gräl eller energislösande?

Ja, uppenbarligen.

Att vara vuxen medför nämligen vissa privilegier. Samtidigt medför det många förväntningar. Är du vuxen och även förälder är du plötsligt en del av världens svåraste och lättaste händelseförlopp:

  • Svårt för att du tror att du gör fel och pajar det viktigaste du har gjort (det vill säga dina barn.)
  • Lätt för att du älskar någon helt villkorslöst (igen, dina barn.)

Innan jag fick dem trodde jag att jag skulle bli den skönaste mamman som gick i ett par skor. Jag inser dock att jag stundtals är långt därifrån. Vissa dagar tycker jag att jag har alla rätt på både föräldra- och äkta hälftprovet. Andra dagar kuggar jag fatalt.

Det känns dock mycket lättare när jag märker att många i min närhet tänker samma sak, oavsett om de är nyblivna- eller tonårsföräldrar. Eller till och med mor- och farföräldrar. Eller ens har några barn eller respektive alls men är vuxna och brottas med precis samma problematik: att vara något som andra förväntar sig av dig. Eller som du tänkt om dig själv i många år men ibland inte orkar eller ens vill leva upp till.

Förutom cool morsa trodde jag även att jag skulle bli den skönaste hustrun som gick i ett par skor.

Ibland är jag det också, oftast när mitt humör tillåter.

När motsatsen råder är åtminstone mina skor assnygga. Och får mig på riktigt bra humör. Således också folk i min omgivning.

Den insikten är både ytlig och lättförståelig.

Och ibland på rea på Åhléns.

Kategorier
arbete Föräldraskap

Projektleda på motorleden

Jag är helt klart Spotifyberoende. Och jag är helt klart beroende av min bil. Jag har en bit i bil till jobbet, körtiden bedrivs med mycket musiklyssnande. Och mycket reflekterande.

Jag hör ofta folk i min närhet kommentera hur långt jag har till jobbet, hur jobbigt det måste vara att köra. Ja: när det är snömodd och jag har en tid att passa. Nej: när det är torra vägar och U2 i högtalarna. Eller blues. Eller Uffe.

Det jag har märkt är att jag löser så himla många problem i bilen. Det är då jag hinner tänka, lyssna på nya låtlistor, strukturera upp veckans projekt, utvärdera veckans projekt, dricka kaffe, fundera på om ungarnas vinterkängor passar även i år, pussla ihop recept till lördagsmiddagen, tänka ut vad yngsta dotterns klasskamrat ska få i födelsedagspresent, planera svärföräldrarnas guldbröllop, kalkylera på antalet tapetrullar till övervåningens renovering, ha dåligt samvete för morgonens mamma-barnkontrovers, räkna på hur mycket fikabröd det går åt till kvällens föräldramöte, lägga en andrastämma på Jill Johnsons nya låt (hur nu någon kan missat att inse den), muttra över idioten som inte kan avgöra avstånd till framförvarande fordon, komma ihåg att ändra dotterns utvecklingssamtal pga av nästa personalmöte, ta emot makens sms om önskad veckoinköpslista, avboka klipptid, begrunda julklappsinköp, påminna mig själv om att barnen har friluftsdag imorgon, inse att friluftsdagen visst var idag och att jag glömt bort medhavd matsäck, göra ett överslag på om semestern går ihop med alla inblandade på jobbet samt hemma, sjunga en jättehög duett ihop med Christina Aguilera, fundera på om mötande trafik ser hur extremt olik jag är Christina Aguilera, stå i 35 minuters telefonkö till vårdcentralen för att få veta att dotterns sexveckorshosta är helt normal. Intala mig själv att min egen tolvveckorshosta börjar låta lite sexig.

Helt enkelt projektleda NASA. På under en timma.

Tack till alla mammor som gör det. Inte alltid men ofta är det ni.

Se till att spela bra musik under tiden.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
ålderskris Föräldraskap lärdomar

Helgiakttagelse

Lördagkväll, tjejkompisar är samlade. Musiken flödar, även lämplig dryck. Två scenarion dyker upp:

1995 – Vi är 20 år. Drycken som flödar är av sötare karaktär, typ cider. Musiken består av eurodisco, exempelvis Mr. Vain. Vi diskuterar vad vi vill bli; helst något som kan utveckla oss och föra oss vidare ut i världen. New York vore ju läckert.

2017 – Vi är +40 år. Drycken som flödar är av mognare karaktär, typ Ripasso. Eller citronvatten. Musiken består av de senaste hitsen från ”Så mycket bättre.” Vi diskuterar inte längre vad som kan utveckla oss. Vi diskuterar våra barn.

Det är så kul att betrakta dessa scenarion utifrån. Det är lätt att döma det tidigare som om det vore lättvindigt och naivt. Det är också lätt att se snusförnuftigt på det senare och tänka att vi vet så mycket mera nu.

Det som roar mig mest är hur engagerad jag och mina väninnor kan bli över ämnen som har med våra barn att göra.

Som 20-åringar stod vi själva i fokus. Vår utveckling och vad vi åstadkom var det viktigaste som fanns.

Som 40-åringar har vi skiftat fokus och diskuterar hellre hur våra barn mår, vad de får för pedagogiska möjligheter och vilka svårigheter de måste igenom. Hur kan vi enklast få insyn i barnets Snapchat eller Instagram? Vad sade barnets lärare vid senaste utvecklingssamtalet? Hur barnet i fråga hanterar sitt humör. Eller snarare hur vi som föräldrar hanterar detsamma.

Undrar hur det blir om ytterligare tjugo år när vi är 60? Vad finns då i glasen och vilken musik lyssnar vi på? Glider man successivt över till att omedvetet uppskatta dansband? Och vad kommer samtalsämnena bestå av? Resor, ålderskrämpor, byta villan mot lägenhet?

Förmodligen handlar de om våra barnbarn.

Eller snarare om hur våra egna barn uppfostrar dem.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
lärdomar självinsikt

Måltjuv

Efter ingående och givande samtal med klok vän vid en av sommarens alla grillkvällar duggade självinsikterna lika tätt som sommarregnet. Vi talade om det viktiga i att ingjuta självkänsla hos våra barn. Han lade fram uttrycket måltjuv och skadan detta kan göra. En måltjuv är när vi låter barnen prova själva, exempelvis vara med och snickra eller laga mat, och sedan rättar vi till det de åstadkommit på ett ”bättre sätt” och avslutar hela arbetet genom finjusteringar. Oftast oavsiktligt och i all välmening.

Barnets eller tonåringens lust att vara med i skapandet bleknar dock lätt, pappa gör ju allt bäst ändå.

Prestationer ska inte vara viktigast, som det så vackert heter. Resultatet räknas men även vägen dit. Och resultatet bör inte bero på ett eget kontrollbehov av att få saker att bli på just vårt eget sätt.

Kväv måltjuven inom dig och låt barnets resultat väga tungt. Gläds åt att ha gjort något ihop.

Öva sedan på samma sak med vuxet folk.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Stå i kö eller ta sig förbi?

Godhetsknarkare. Termen syns allt oftare i mediabruset. Bisarrt ord – någon som är beroende av bra gärningar.

Att vara beroende av något är ju inget vidare. Att vara beroende av något som verkar skänka glädje, till andra eller en själv, känns ju inte heller OK men ändock mer acceptabelt.

Det som stör mig här är att ordet godhet likställs med något som borde jobbas bort, något som anses vara icke eftersträvansvärt. Något vi inte ska må bra av att känna. Godhet är lika med svaghet eller översitteri.

Paradoxalt? Ja.

Jag vill lära barnen vikten av empati och få dem att förstå hur nödvändigt det är att tänka sig in i en annan persons situation. Samtidigt brottas jag med problematiken att starkast vinner eller att vara sig själv närmast. Ta dig fram, kämpa, stå på dig, ta plats!

På vems bekostnad? Din eller andras?

När jag börjar fundera i dessa banor och dra det här till sin spets far tanken genom huvudet: gör jag barnen en otjänst när jag uppmuntrar dem att vänta på sin tur och visa respekt? Kommer det ligga dem i fatet när någon annan uppmuntrar till beslutsam framåtanda och vassa armbågar? Skapar jag förvirring eller förståelse?

Självklart hävdar förnuftet att godhet och empati är det rätta. Samtidigt känns det som en strid med flera utgångar.

Striden kommer inte vara min, den tillhör ungarna. Ska jag därför rusta dem med svärd eller sköld?

Förmodligen båda. Samt lära dem att nej är ett av livets viktigaste ord. Bredvid godhet.

Fast hemma hos oss är annars ”du fattar ju ingenting” en vanligt förekommande paroll.

Jag är beredd att hålla med.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap

Helgsömn+syskonbråk=kladdkaka

Att vakna lördag morgon kl. 06.30 av förbittrade yngre röster från vardagsrummet som i falsett uttrycker diverse glåpord är inte särdeles uppiggande. Förbittringen kan bero på a) sittplats i soffan b) val av tv-program eller c) vem som tvingas ha hörlurar till sin läsplatta för att inte störa den andre när valet av tv-program ratats. Med andra ord rejält allvarliga meningsskiljaktigheter som uppenbarligen kräver gedigna salvor av kränkningar och ibland även handgemäng mellan de två kombattanterna.

Vad gör jag då som ansvarstagande mor när de ilskna tongångarna snitslat sig upp till övervåningen och väckt mig ur min helgsömn?

Alternativ 1: Drar täcket över huvudet och intalar mig att barnpsykologen på TV hävdar att syskonbråk ger större möjlighet till konflikthantering senare i livet.

Alternativ 2: Störtar ner i vardagsrummet för att avbryta barnslagsmålet, (efter att jag googlat barnpsykologens ståndpunkt om syskonbråk och då läst att ingripande av förälder är att föredra när konflikten tar sig fysiska uttryck), samtidigt som jag mycket högljutt uttrycker vikten av att visa hänsyn till föräldrar som behöver sömn.

Alternativ 3: Släpar mig in i köket och tar fram bakpulver.

Jag har provat alla dessa tre alternativ, plus några till, med varierande resultat. Att baka med ungarna är självklart det mest effektiva – fokus skiftas då direkt till något helt annat som dessutom är positivt. Barnen mäter, vispar och kladdar. Jag får dricka kaffe och hjälpa till att tyda recept. Samt öva på att svälja ner meningar som börjar med ”Akta så du inte spiller…, ”Ta inte så mycket av…, ”Torka inte av chokladen på…”

Barnen samarbetar otroligt mycket bättre när jag inte lägger mig i. De är så lyckliga när bakverket satts in i ugnen att jag i pur glädje tar hand om all disk och chokladsmet över bord och stolar. Som en fantastisk mamma känner jag mig också.

(Hade jag nyttjat Instagram skulle väl bilden på glatt bakande barn med mjölade kinder laddats upp direkt. Bilden på den trötta glåmiga mamman på grund av utebliven helgsömn ätandes överbliven kaksmet från diskbänken hade nog inte blivit lika populär.)

Ibland orkar vi hantera konflikter enligt alla regelböcker, ibland inte. Då och då löser barnen dem bäst på egen hand. Ibland behövs nytt fokus. Som bakning. När vi orkar.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
Föräldraskap

Skam

Det tog påtryckningar och en influensa, nu har jag dock sett Skam. Bra. Som en modern version av åttiotalsserien Klassliv i Bullen. Vi födda på 70-talet minns.

Vad som tar tag i mig är, inte bara de norska tonåringarnas eminenta skådespeleri, utan även:

1) Tonårsångest. Vad oerhört jobbig den var och vad oerhört skönt att den inte finns hos mig idag som vuxen.

2) Föräldraperspektiv. Var befinner sig relationen tonåring-förälder när ångesten är total hos ungdomarna?

3) Banbyte. Borde jag byta inriktning och jobba vidare med barn som nu hamnat i tonåren? Gissa om jag vill uppmuntra dem att hitta rätt.

Även känslan att tonåringarna, åtminstone i början, verkar ta så påvert hand om varandra känns oroande. Jag kan verkligen inte minnas att det var så.

Det är med ett stänk av olust jag funderar på mina egna barns och deras jämnårigas framtida ungdomsår. Naturligtvis blir de inte alltid rosaskimrande. Det ska de inte heller vara. De kommer självklart vara ett sammelsurium av drömmar – krossade och uppfyllda, längtan, skratt och tårar. Och krävande skoluppgifter. Och otäcka nättroll. Och underbara första kyssar. Och bästa kompisar. Och både oförstående och förstående vuxna.

Vad som är viktigt att skicka med på resan är dock vetskapen att vi gjort vad vi kan för att rusta ungarna för storm.

Som att förklara hur man a) beter sig mot någon på bästa sätt även om man inte är kär. Eller att b) man inte kan rå för hur man känner men man kan rå för vad man gör, c) inse att det är mer än okej att säga nej, d) hålla varandras hemligheter samt e) berätta dem för en förebild om de blir för tunga att bära själv och f) låta barnen veta att det går att ordna saker som blivit fel. Alla gör fel. Berätta om egna erfarenheter.

Slutligen är ”förlåt” bra ord att kunna. Och ”tack”. Och ”varsågod”. Eller ”jag lyssnar när du vill”. Om vi lär oss orden själva först blir det betydligt lättare för tonåringarna att använda dem. Så öva gärna.

Tack mamma och pappa för att ni rustade mig väl för alla stormar. Min sjö gick dock aldrig så hög.

Jag kan ju hoppas på samma väderlek om några år…

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

 

Kategorier
lärdomar vägvisare

Historier = minnen

”Pappa, berätta om när du var liten!” Som sexåring var jag säkerligen besvärlig när denna uppmaning återkommande framfördes till mina föräldrar.

Nu hör jag den själv, både hemma och på jobbet. Ögonen lyser på de unga åhörarna när jag beskriver hur min bror och jag bråkade i baksätet under långa bilresor (utan bilbälten, dagens barn och jag själv förfasas över dylika dumheter.) Inte riktigt lika målande berättar jag om bus jag gjort, rädd för att de unga åhörarna på mitt jobb ska prova på samma sak, som att klippa av sitt midjelånga hår och gömma det under huvudkudden.

Det förekommer stundtals rejäla syskonbråk hemma i min egen familj. Jag har märkt av att det kan bli lugnare och mindre laddat när jag berättar om hur mycket jag bråkade med min storebror, men hur nära vänner vi blev sedan i tonåren. Ännu bättre skruv tar det när min mamma och moster berättar om sina, ganska överraskande hetsiga, gräl i sin barndom under tidigt 60-tal. Mina egna barn kiknar och inser att även mormor varit liten, med allt vad det innebär.

Det är bra att dra in egna tillkortakommanden i samtal med barnen; att ge dem insikt i att alla gör dumheter men att dessa är möjliga att reparera.

Egna erfarenheter är för övrigt alltid bra att ta till, de blir en lättförståelig bevisföring. Det fungerar i de flesta sammanhang, då blir det betydligt enklare att få omgivningens förståelse. I synnerhet om erfarenheterna kryddas med en smula självdistans.

Och så historierna då. Jag kommer aldrig att sluta berätta dem. De gör att jag själv håller minnen från tidigare erfarenheter och människor levande. Och det är rätt coolt att min morfars galna påhitt från när jag själv var sex år lever vidare för att jag har berättat dem för barnen på mitt jobb.

Eller när de får höra om när min bästa vän Emma och jag drog på road trip till Dalarna och spelade gitarr på höbalar.

Minnen ger historier. Historier ger eftervärlden minnen. Sluta aldrig berätta dem. För dina barn eller andra som vill lyssna.

Det är genom dem vi lever vidare. För alltid.

Kategorier
inställning lärdomar uppmuntran

Säg inte inte alltid

Vill vi få rätt resultat av en annan persons agerande gäller det att bemöta denne med information som gagnar ditt syfte. Eller i klarspråk: Vill du få barnet att göra som du vill måste du säga just det. Inte det du inte vill ska ske.

Exempel. Mål: Jag vill att barnet ska gå i vägkanten för att på så sätt undvika att bli påkörd.

Jag säger: Gå inte utanför strecken nu så att du hamnar för långt ut i vägen!

Men jag borde säga: Gå nu här innanför strecken så hamnar du långt bort från bilarna!

Vad tror du barnet minns? Det man säger sist, det stannar kvar i minnet. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Hos oss vuxna är det ofta bra att lyfta något positivt först för att sedan lägga fram en konstruktiv kritik om vi vill ha till en förändring. Hos ett barn är det lättare att främst ägna sig åt den positiva effekten som kommer ske.

Jag hör mig själv och andra ofta säga ”Ät inte med händerna” istället för ”använd din gaffel”. Eller ”gunga inte på stolen” istället för ”sitt gärna med stolsbenen i golvet”.  Inte, inte, inte.

Ibland frågar jag barnen på jobbet hur man gör när man går på utflykt? ”Man springer inte iväg, man knuffas inte, man leker inte bara med en, man släpper inte sin handkompis,” blir svaret. ”Men vad får man göra, då? För att ha roligt?” undrar jag istället? Ställer jag frågan så får jag betydligt fler positiva utflyktsmöjligheter.

Inte är ett viktigt ord, det betyder sätta stopp. Men vill du lotsa barnet i positiv riktning är det oftast mer effektivt att utelämna det du vill undvika och istället trycka på det som är rätt.

Jämför med när du ska peka ut en körriktning åt någon som frågar efter vägen: ”I nästa korsning håller du höger, du kommer fel om du tar vänster!”

Vilket håll svänger man åt? Vad tror du man minns? Det ord som nämndes sist.

Låt det vara positivt.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?