ålderskris – Ulrika Eisner

Lördagkväll, tjejkompisar är samlade. Musiken flödar, även lämplig dryck. Två scenarion dyker upp:

1995 – Vi är 20 år. Drycken som flödar är av sötare karaktär, typ cider. Musiken består av eurodisco, exempelvis Mr. Vain. Vi diskuterar vad vi vill bli; helst något som kan utveckla oss och föra oss vidare ut i världen. New York vore ju läckert.

2017 – Vi är +40 år. Drycken som flödar är av mognare karaktär, typ Ripasso. Eller citronvatten. Musiken består av de senaste hitsen från ”Så mycket bättre.” Vi diskuterar inte längre vad som kan utveckla oss. Vi diskuterar våra barn.

Det är så kul att betrakta dessa scenarion utifrån. Det är lätt att döma det tidigare som om det vore lättvindigt och naivt. Det är också lätt att se snusförnuftigt på det senare och tänka att vi vet så mycket mera nu.

Det som roar mig mest är hur engagerad jag och mina väninnor kan bli över ämnen som har med våra barn att göra.

Som 20-åringar stod vi själva i fokus. Vår utveckling och vad vi åstadkom var det viktigaste som fanns.

Som 40-åringar har vi skiftat fokus och diskuterar hellre hur våra barn mår, vad de får för pedagogiska möjligheter och vilka svårigheter de måste igenom. Hur kan vi enklast få insyn i barnets Snapchat eller Instagram? Vad sade barnets lärare vid senaste utvecklingssamtalet? Hur barnet i fråga hanterar sitt humör. Eller snarare hur vi som föräldrar hanterar detsamma.

Undrar hur det blir om ytterligare tjugo år när vi är 60? Vad finns då i glasen och vilken musik lyssnar vi på? Glider man successivt över till att omedvetet uppskatta dansband? Och vad kommer samtalsämnena bestå av? Resor, ålderskrämpor, byta villan mot lägenhet?

Förmodligen handlar de om våra barnbarn.

Eller snarare om hur våra egna barn uppfostrar dem.

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Det är riktigt roligt att höra barn diskutera folks ålder.

Jag frågade mina egna häromdagen hur många år man är när man är gammal. ”Vaddå, gammal? Gammal eller jättegammal? Jättegammal är man när man är 98. Gammal är man vid 50!”, löd domen.

Det är intressant att de här gränserna flyttas i takt med att åren går. Som liten tyckte jag själv att bli sju år måste vara höjdpunkten eftersom jag då skulle få börja i skolan som min idol till storebror. När jag var 13 var det två hela års väntan kvar tills jag fick gå på 15-årsdiscon. Att sedan fylla 18 och ta körkort blev nästa milstolpe att längta till.

När åren fortsätter att rulla på blir de där milstolparna något som ibland anses vara självklarheter men som ändå är helt livsavgörande – jobb, lägenhet, familj, större boende, nyare jobb, självförverkligande. Ibland når vi målet vi längtat efter helt klockrent. Ibland blir drömmarna och målen vi satt upp bäst som just drömmar. Ibland överträffar verkligheten allt.

Då och då får jag titta i backspegeln med ett förlåtande öga och vara nöjd med allt jag faktiskt lyckats lära mig. Och blicka framåt med engagerad blick.

Eller så inser jag helt enkelt att ordet ålderskris är ett uttryck som är väldigt skönt att skylla på när jag skäms över mitt sätt att tänka.

Här följer dock några exempel på hur jag vet att jag är i farozonen för en möjlig kris beroende på tilltagande ålder, kanske känner du igen dig i något:

När jag ska berätta en historia om ”när jag pluggade i Frankrike för tio år sedan” och plötsligt inser att det var tjugo år sedan.
När det främst är 60-åriga män som numera ger mig komplimanger för mitt utseende. (Det är ju dock glädjande att ens bli uppskattad.)
När jag på allvar behöver fundera på om de här brallorna ser för ungdomliga ut på mig.
När jag funderar på om jag ens kan gå in i butiken som säljer de alltför ungdomliga brallorna.
Att jag ens säger brallor.
När jag tittar på Top Gun och seriöst tycker att Tom Cruise borde ha hjälm när han åker mc.
När jag byter från Mix megapol till P2 eftersom jag irriteras över att ”det babblas så mycket.”
När det inte känns helt ok att jag plötsligt anser Danny Saucedo vara snyggare än Zlatan.

Jag stuvar in mina ungdomliga nyinköpta ålskinnsbrallor i garderoben och drar på mig mina vanliga jeans. Samtidigt far det genom huvudet att ålderskriser är detsamma som barns trotsiga perioder.

Och dem kallar vi utvecklingsfaser.

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?