Kategorier
arbete självinsikt

Varför bli något du inte är?

Om bara X så skulle Y. Eller enklare: om bara dygnet hade fler timmar skulle jag slippa stå och göra tre plåtar kärleksmums till barnens fritidsaktiviteter kl 23.30 en torsdag. Samtidigt som jag inser att vi helt saknar kokos i vårt skafferi. Kärleksmums utan kokos känns särdeles märkligt.

Vid detta scenario strider tre olika tankegångar i mitt huvud:

1) Kommer mina barn erhålla den förmodligen orealistiska, men ändock möjliga, uppfattningen att deras mamma bakar pinsamt märkliga kärleksmums i omvärldens ögon?

2) Bör jag ta bilen och köra 12 km till närmsta stads nattöppna bensinmack och inhandla kokos?

3) Säljer Circle K ens kokos?

Vid dylika situationer känner jag att det vore så mycket skönare om jag besatt vissa egenskaper jag ser hos andra men saknar hos mig själv. Det skulle liksom underlätta om kokosen alltid fanns på plats i mitt liv.

Detsamma händer mig när jag kliver in i andras hem som är vita och glänsande. Och lättstädade. Utan otaliga dammgenererande prylar på köksbänken, bara för att de är bra att ha nära tillhands, eller är egentillverkade av barnen, eller helt enkelt ser hemtrevliga ut.

För att inte tala om när tvättmaskinen går sönder lite ocharmigt och jag febrilt letar efter manualen som jag hoppas ska bibringa magiska krafter att laga denna för mig livsviktiga apparat. Manualen ligger dock inte nerknycklad bland gamla kvitton och nedlagda restaurangmenyer i köksskåpet som den borde. Vem kan ha flyttat på den och därmed skapat kaos i denna redan otrevligt upprörda situation?

Vad jag önskar att jag då hade egenskapen som besitts av människor som sätter in viktiga papper, av typen manualer, i pärmar med register för just sådana viktigheter. Det finns människor som gör det, tro mig. Eller åtminstone gjorde. Nu för tiden löser vi sådant genom att ta bilder med mobilen på viktiga grejer. Dessa bilder bör sedan katalogiseras i olika viktiga mappar. I bästa fall sorteras de upp av oss vid veckans slut, eller vid månadsskiftet. Hos mig ligger för tillfället 317 bilder samlande i mobilen under mappen ”galleri”. Det gör den fotade tvättmaskinsmanualen extremt svårhittad. Jag förbannar mig själv över att jag då inte är typen som katalogiserar upp mina foton.

Å andra sidan är detta något som kan skapa stress; varför ska du sträva mot något du inte är?

Är du en person som blir lugn av ordning och reda, skapar det endast mer stress om du förbannar ditt städbehov och rackar ner på dig själv. Städa och håll ordning om det får dig att må bra.

Är du en person som besitter gåvan att bringa ordning i röran och hitta det där viktiga pappret där få kommit på att titta, är det på sin plats att gratulera. Problemet med att laga tvättmaskinen kommer då att lösa sig betydligt lättare.

Var dock alltid stolt över dina storheter och känn förståelse för dina svagheter. Kreativitet föds ofta ur kaos – det är en egenskap att bära med glädje. Den kan nämligen få dig att upptäcka de mest briljanta lösningar på platser där ingen annan någonsin vågat sig på att leta.

Så om du vid månadsskiftet inte prioriterat att katalogisera dina mobilfoton kan du istället uppskatta kvaliteter såsom kreativitet, uppfinningsrikedom och problemlösning oavsett kaos.

Tänk ett smula utanför plåten. Eftersom du är bäst på att vara du.

Både hemma och på jobbet.

(Ps. Och nej, Circle K saluför inte kokos. Men smågodis ovanpå kärleksmums smäller visst högre i barns ögon. Har jag märkt.)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
arbete Föräldraskap

Projektleda på motorleden

Jag är helt klart Spotifyberoende. Och jag är helt klart beroende av min bil. Jag har en bit i bil till jobbet, körtiden bedrivs med mycket musiklyssnande. Och mycket reflekterande.

Jag hör ofta folk i min närhet kommentera hur långt jag har till jobbet, hur jobbigt det måste vara att köra. Ja: när det är snömodd och jag har en tid att passa. Nej: när det är torra vägar och U2 i högtalarna. Eller blues. Eller Uffe.

Det jag har märkt är att jag löser så himla många problem i bilen. Det är då jag hinner tänka, lyssna på nya låtlistor, strukturera upp veckans projekt, utvärdera veckans projekt, dricka kaffe, fundera på om ungarnas vinterkängor passar även i år, pussla ihop recept till lördagsmiddagen, tänka ut vad yngsta dotterns klasskamrat ska få i födelsedagspresent, planera svärföräldrarnas guldbröllop, kalkylera på antalet tapetrullar till övervåningens renovering, ha dåligt samvete för morgonens mamma-barnkontrovers, räkna på hur mycket fikabröd det går åt till kvällens föräldramöte, lägga en andrastämma på Jill Johnsons nya låt (hur nu någon kan missat att inse den), muttra över idioten som inte kan avgöra avstånd till framförvarande fordon, komma ihåg att ändra dotterns utvecklingssamtal pga av nästa personalmöte, ta emot makens sms om önskad veckoinköpslista, avboka klipptid, begrunda julklappsinköp, påminna mig själv om att barnen har friluftsdag imorgon, inse att friluftsdagen visst var idag och att jag glömt bort medhavd matsäck, göra ett överslag på om semestern går ihop med alla inblandade på jobbet samt hemma, sjunga en jättehög duett ihop med Christina Aguilera, fundera på om mötande trafik ser hur extremt olik jag är Christina Aguilera, stå i 35 minuters telefonkö till vårdcentralen för att få veta att dotterns sexveckorshosta är helt normal. Intala mig själv att min egen tolvveckorshosta börjar låta lite sexig.

Helt enkelt projektleda NASA. På under en timma.

Tack till alla mammor som gör det. Inte alltid men ofta är det ni.

Se till att spela bra musik under tiden.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
arbete lärdomar

Förebilder

Då och då behöver jag greppa tag i min självbild och inse att jag är som jag är och välja vad jag vill göra med det.

Ibland ser jag en egenskap hos någon annan och önskar att det var precis just sådan jag vore. Ibland hittar jag egenheter hos mig själv som jag önskar att jag faktiskt saknade.

Vi har dem allihop, de där egenheterna.

När detta händer är det av godo att lära sig något nytt av människan med de önskvärda egenskaperna. Att förstå att jag har med en förebild att göra. Det är ju så här jag vill vara. Eller möjligen bli.

Att ha en förebild är enkelt. Eller att ha massor. Hur många kan du räkna upp?

Att vara en förebild är svårare. Plötsligt måste jag ha egenskaper och förmågor att förvalta och leva upp till. Utan att tappa balansen på piedestalkanten. Utan att glorian halkar ner och skymmer sikten. Att tappa strålglansen är extremt ledsamt och mycket energikrävande att polera upp på nytt.

Det viktiga här är dock att veta att förebilder både kan göra och ha fel men att de oftast också gör upp med detta. Efter det kan de göra rätt och lära vidare.

Som förälder är du en förebild. Som lärare är du en. Som kollega en annan. Eller som granne. Vän. Nätanvändare. Medtrafikant. Listan kan göras lång.

Det coola med förebilder är att de lär dig något. De lär dig hur du vill vara och hur du kan komma vidare. När du har hittat dem och lärt dig anamma det du uppskattar hos dem har du också fört både en del av dem och dig själv vidare till övriga världen.

Jag imponeras ibland av de unga nittiotalister jag möter, på jobbet och i sociala sammanhang. Energiska, uttrycksfulla, nyfikna. ”Jag känner igen mig”, säger jag med illa spelad saknad. ”Du är precis som jag var.” Lätt att låta bitterheten lysa igenom bara en nanosekund innan den bästa, mest innerligt önskade och överraskande repliken kom: ”Ja. Men du är ju som jag vill bli.”

Det coolaste av allt är att du högst troligen kommer att bli en förebild själv. Oavsett område. Ofta får du aldrig veta om det.

Men du är en.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
arbete Föräldraskap förskolan

Ljuspunkter i verkligheten

Allt vore himla mycket lättare om vi kunde fästa mest fokus på det som är bra, både hos oss själva och omvärlden.

Vi människor har av någon märklig anledning enklare att uppmärksamma negativa ting som sägs om oss eller andra. Får du nio positiva omdömen och ett kritiskt kan du ge dig på att det är det kritiska som ligger kvar och pyr i bakhuvudet när du borde sola dig i glansen av det som var bra.

Vilket slöseri med energi.

Allt blir mycket enklare när jag ser till vad som fungerar istället för vad som fallerar, i synnerhet med barnen; mina egna och de jag träffar på jobbet. Jag kan tänka (när min ytterst kissnödiga yngsta vägrar gå upp på övervåningens toalett om det är upptaget på nedervåningen, eftersom hon inte törs) att jag har misslyckats med att göra henne trygg. Å andra sidan törs hon sjunga inför publik och säga till stora barn att inte slåss. Där har någon lyckats få henne att tro på sin egen förmåga.

När barnen på jobbet inte alls verkar känna samma engagemang i samlingen jag planerat som jag själv gör, kan jag också uppleva att jag lyckats mindre bra.

Istället för att krympa av misstron på mig själv som entusiasmerande lärare, som vill visa barnen vikten av naturkunskap i ett experiment som för dagen inte intresserar dem för fem öre, borde jag istället vända fokus till det som fungerar – ta fram gitarren och kör! Eller lek. Eller bara prata. Det är alldeles enormt coolt att höra dessa ungars tankar och funderingar, ibland är det coolaste av allt att de tar mod till sig och bara delger.

Att lära sig lyssna på varandra är nog så svårt, vilken ålder man än tillhör, det behöver man öva sig i.

När jag ser att barnen faktiskt försöker, då är det lättare att tanka energi och tålamod inför de tillfällen när det mesta fallerar.

Det är så de flesta av oss fungerar.

Även på jobb där merparten är vuxna.