Kategorier
barnperspektiv Föräldraskap

Trovärdighet ur barns perspektiv

Jag minns en jul när jag var fem år och jättesjuk i halsfluss. Jag satt i sjukhusets väntrum för att ta sk. sänka. Min pappa förklarade för mig att det var en spruta, vilket gjorde mig rädd. ”Hur känns den, gör den ont?”, undrade jag. Pappa försäkrade att den inte skulle göra det och visade med ett tryck med fingret i handen hur det förmodade sticket skulle kännas.

Jag minns att jag blev helt lugn eftersom det inte kändes alls. Och pappa ljuger ju inte.

Jag minns också skräcken och smärtan i armen när nålen kändes som ett ilsket getingstick. Men mest minns jag hur arg jag var på stackars pappa som hade ljugit så uppenbart för mig.

Och det är ju det vi så ofta gör för våra barn, i tron att vi skyddar dem.

Trettiotvå år senare satt jag själv med min yngsta på sjukhuslab för att ta många rör av hennes blod pga allergiutredning. Jag minns att jag sade som det var; det kommer sticka, det gör ont, sedan går det över. Hon grät, hon lekte med min plånbok, hon fick snygga plåster. Jag minns också att labpersonalen uppmuntrade oss rejält efteråt eftersom vi agerat sanningsenligt.

Jag tror på att säga som det är i många, många fall. Barn vill ha något de kan tro på, det är det som lär dem tillit. Åtminstone när det gäller mer vardagliga ting; att förklara krig och död kräver också sanning men med mer detaljfattighet.

Mina barn gråter fortfarande ibland när de tar blodprov eller går till tandläkaren, men har vi pratat om det i förväg och lagt fram det som en cool företeelse går det lättare. Förberedelser fungerar ofta, vad det än handlar om.

Det viktiga är att vi visar barnen att de klarar av det de ska gå igenom. Det är jobbigt, absolut. Det är möjligt, definitivt.

Och min pappa har aldrig friserat sanningen speciellt mycket för mig efter den där gången. Vad jag vet.

Kategorier
barnperspektiv

Resa med barn

125 mil i bil med barn i baksätet – hur går det?

Förra sommaren åkte familjen på bilsemester i Europa. Målet var att besöka vänner i franska alperna men innan dess ville jag visa barnen Paris. Paris, denna magiska plats som aldrig upphör att överväldiga.

Det är dock ett par mil dit i bil.

Välvilliga nära och bekanta påpekade försynt hur många mil det faktiskt är, i synnerhet med barn i bil.

Som de stundtals amishliknande föräldrar vi förefaller att vara, tackar jag min lyckliga stjärna (läs: morfar) att han införskaffat läsplattor till barnen i julklapp. När yngsta dottern byggde en i lego och låtsastittade på filmer kände han uppenbarligen att något måste göras. För detta är jag honom djupt tacksam.

Att se en stad som Paris ur ett barns synvinkel var enormt.

Som vuxna lade min man och jag många pretentioner och måsten på hyllan, vi hade båda sett det man ”bör se” i denna romantikens huvudstad tidigare och lade därför krut på att få barnens tentakler att spela fritt. Att åka metron på måfå och titta på folk roade stort, framför allt när vi träffade på en ung svensk au pair på vift i den sena julikvällen, med en magisk förmåga att förklara hur franska barn äter middag för våra förfärat lyssnande döttrar. Eller att låta dem härja loss i supermarchén och köpa picknick avnjuten med Eiffeltornet som fond, med en mor och far sippandes på vin rouge. Barnen rusade runt med baguettebit och körsbär i var näve, räknandes hundar klädda i små outfits. 13 st kom vi upp i under tre dygn.

Vi märkte att det blev betydligt lättare och roligare för oss alla när vi först gjorde saker ur barnens perspektiv och sedan ägnade oss åt ting vi vuxna är mer roade av, t.ex äta på restaurang eller sitta på en uteservering.

Det viktigaste av allt var att det fick ta tid.

Är man på väg till Sacre Coeur, för att insupa någon sorts fransk kultur, måste det vara tillåtet att få titta på alla gatukonstnärer i trappan på väg upp. Det tar tid. Att låta barnen välja två saker var i souvenirshopparna på Montmartre tar också tid.

Och ja, de kommer välja ett hysteriskt blinkade eiffeltorn i plast. Det är bara att gratulera dem till hur nöjda de är med sitt fina val.

leksaksEiffeltorn

(Sugen på fler Paris-med-barn-tips? Ät! Handla roliga frukter och bär, låt barnen peka och välja. Törs man så prova sniglar och grodlår, coolt att våga. Rätt gott är det också, om man gillar vitlök.

Skippa Eurodisney om man har problem med köer och mycket folk. Vi hittade ett ställe, Jardin d’Acclimatation, i centrala Paris med okej åkattraktioner för barn innan tonåren, fina grönytor och lekplatser samt ett litet tåg som var perfekt för en halvdag för familjen. Nästan inga turister men en del franska fritidsbarn.

Beställ bakverk. Ingenstans smakar macarons så bra som i Paris.

Prata om Zlatan med servitörerna, de dyrkar honom och då är det lättare att få snabb service, framför allt om barnen har en PSG-keps på sig. Eller mamma.)