Kategori: Föräldraskap

Kategorier
arbete Föräldraskap

Projektleda på motorleden

projektleda på motorleden

Jag är helt klart Spotifyberoende. Och jag är helt klart beroende av min bil. Jag har en bit i bil till jobbet, körtiden bedrivs med mycket musiklyssnande. Och mycket reflekterande.

Jag hör ofta folk i min närhet kommentera hur långt jag har till jobbet, hur jobbigt det måste vara att köra. Ja: när det är snömodd och jag har en tid att passa. Nej: när det är torra vägar och U2 i högtalarna. Eller blues. Eller Uffe.

Det jag har märkt är att jag löser så himla många problem i bilen. Det är då jag hinner tänka, lyssna på nya låtlistor, strukturera upp veckans projekt, utvärdera veckans projekt, dricka kaffe, fundera på om ungarnas vinterkängor passar även i år, pussla ihop recept till lördagsmiddagen, tänka ut vad yngsta dotterns klasskamrat ska få i födelsedagspresent, planera svärföräldrarnas guldbröllop, kalkylera på antalet tapetrullar till övervåningens renovering, ha dåligt samvete för morgonens mamma-barnkontrovers, räkna på hur mycket fikabröd det går åt till kvällens föräldramöte, lägga en andrastämma på Jill Johnsons nya låt (hur nu någon kan missat att inse den), muttra över idioten som inte kan avgöra avstånd till framförvarande fordon, komma ihåg att ändra dotterns utvecklingssamtal pga av nästa personalmöte, ta emot makens sms om önskad veckoinköpslista, avboka klipptid, begrunda julklappsinköp, påminna mig själv om att barnen har friluftsdag imorgon, inse att friluftsdagen visst var idag och att jag glömt bort medhavd matsäck, göra ett överslag på om semestern går ihop med alla inblandade på jobbet samt hemma, sjunga en jättehög duett ihop med Christina Aguilera, fundera på om mötande trafik ser hur extremt olik jag är Christina Aguilera, stå i 35 minuters telefonkö till vårdcentralen för att få veta att dotterns sexveckorshosta är helt normal. Intala mig själv att min egen tolvveckorshosta börjar låta lite sexig.

Helt enkelt projektleda NASA. På under en timma.

Tack till alla mammor som gör det. Inte alltid men ofta är det ni.

Se till att spela bra musik under tiden.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
ålderskris Föräldraskap lärdomar

Helgiakttagelse

helgiakttagelse mat

Lördagkväll, tjejkompisar är samlade. Musiken flödar, även lämplig dryck. Två scenarion dyker upp:

1995 – Vi är 20 år. Drycken som flödar är av sötare karaktär, typ cider. Musiken består av eurodisco, exempelvis Mr. Vain. Vi diskuterar vad vi vill bli; helst något som kan utveckla oss och föra oss vidare ut i världen. New York vore ju läckert.

2017 – Vi är +40 år. Drycken som flödar är av mognare karaktär, typ Ripasso. Eller citronvatten. Musiken består av de senaste hitsen från ”Så mycket bättre.” Vi diskuterar inte längre vad som kan utveckla oss. Vi diskuterar våra barn.

Det är så kul att betrakta dessa scenarion utifrån. Det är lätt att döma det tidigare som om det vore lättvindigt och naivt. Det är också lätt att se snusförnuftigt på det senare och tänka att vi vet så mycket mera nu.

Det som roar mig mest är hur engagerad jag och mina väninnor kan bli över ämnen som har med våra barn att göra.

Som 20-åringar stod vi själva i fokus. Vår utveckling och vad vi åstadkom var det viktigaste som fanns.

Som 40-åringar har vi skiftat fokus och diskuterar hellre hur våra barn mår, vad de får för pedagogiska möjligheter och vilka svårigheter de måste igenom. Hur kan vi enklast få insyn i barnets Snapchat eller Instagram? Vad sade barnets lärare vid senaste utvecklingssamtalet? Hur barnet i fråga hanterar sitt humör. Eller snarare hur vi som föräldrar hanterar detsamma.

Undrar hur det blir om ytterligare tjugo år när vi är 60? Vad finns då i glasen och vilken musik lyssnar vi på? Glider man successivt över till att omedvetet uppskatta dansband? Och vad kommer samtalsämnena bestå av? Resor, ålderskrämpor, byta villan mot lägenhet?

Förmodligen handlar de om våra barnbarn.

Eller snarare om hur våra egna barn uppfostrar dem.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Stå i kö eller ta sig förbi?

message of love

Godhetsknarkare. Termen syns allt oftare i mediabruset. Bisarrt ord – någon som är beroende av bra gärningar.

Att vara beroende av något är ju inget vidare. Att vara beroende av något som verkar skänka glädje, till andra eller en själv, känns ju inte heller OK men ändock mer acceptabelt.

Det som stör mig här är att ordet godhet likställs med något som borde jobbas bort, något som anses vara icke eftersträvansvärt. Något vi inte ska må bra av att känna. Godhet är lika med svaghet eller översitteri.

Paradoxalt? Ja.

Jag vill lära barnen vikten av empati och få dem att förstå hur nödvändigt det är att tänka sig in i en annan persons situation. Samtidigt brottas jag med problematiken att starkast vinner eller att vara sig själv närmast. Ta dig fram, kämpa, stå på dig, ta plats!

På vems bekostnad? Din eller andras?

När jag börjar fundera i dessa banor och dra det här till sin spets far tanken genom huvudet: gör jag barnen en otjänst när jag uppmuntrar dem att vänta på sin tur och visa respekt? Kommer det ligga dem i fatet när någon annan uppmuntrar till beslutsam framåtanda och vassa armbågar? Skapar jag förvirring eller förståelse?

Självklart hävdar förnuftet att godhet och empati är det rätta. Samtidigt känns det som en strid med flera utgångar.

Striden kommer inte vara min, den tillhör ungarna. Ska jag därför rusta dem med svärd eller sköld?

Förmodligen båda. Samt lära dem att nej är ett av livets viktigaste ord. Bredvid godhet.

Fast hemma hos oss är annars ”du fattar ju ingenting” en vanligt förekommande paroll.

Jag är beredd att hålla med.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap

Helgsömn+syskonbråk=kladdkaka

helgsömn

Att vakna lördag morgon kl. 06.30 av förbittrade yngre röster från vardagsrummet som i falsett uttrycker diverse glåpord är inte särdeles uppiggande. Förbittringen kan bero på a) sittplats i soffan b) val av tv-program eller c) vem som tvingas ha hörlurar till sin läsplatta för att inte störa den andre när valet av tv-program ratats. Med andra ord rejält allvarliga meningsskiljaktigheter som uppenbarligen kräver gedigna salvor av kränkningar och ibland även handgemäng mellan de två kombattanterna.

Vad gör jag då som ansvarstagande mor när de ilskna tongångarna snitslat sig upp till övervåningen och väckt mig ur min helgsömn?

Alternativ 1: Drar täcket över huvudet och intalar mig att barnpsykologen på TV hävdar att syskonbråk ger större möjlighet till konflikthantering senare i livet.

Alternativ 2: Störtar ner i vardagsrummet för att avbryta barnslagsmålet, (efter att jag googlat barnpsykologens ståndpunkt om syskonbråk och då läst att ingripande av förälder är att föredra när konflikten tar sig fysiska uttryck), samtidigt som jag mycket högljutt uttrycker vikten av att visa hänsyn till föräldrar som behöver sömn.

Alternativ 3: Släpar mig in i köket och tar fram bakpulver.

Jag har provat alla dessa tre alternativ, plus några till, med varierande resultat. Att baka med ungarna är självklart det mest effektiva – fokus skiftas då direkt till något helt annat som dessutom är positivt. Barnen mäter, vispar och kladdar. Jag får dricka kaffe och hjälpa till att tyda recept. Samt öva på att svälja ner meningar som börjar med ”Akta så du inte spiller…, ”Ta inte så mycket av…, ”Torka inte av chokladen på…”

Barnen samarbetar otroligt mycket bättre när jag inte lägger mig i. De är så lyckliga när bakverket satts in i ugnen att jag i pur glädje tar hand om all disk och chokladsmet över bord och stolar. Som en fantastisk mamma känner jag mig också.

(Hade jag nyttjat Instagram skulle väl bilden på glatt bakande barn med mjölade kinder laddats upp direkt. Bilden på den trötta glåmiga mamman på grund av utebliven helgsömn ätandes överbliven kaksmet från diskbänken hade nog inte blivit lika populär.)

Ibland orkar vi hantera konflikter enligt alla regelböcker, ibland inte. Då och då löser barnen dem bäst på egen hand. Ibland behövs nytt fokus. Som bakning. När vi orkar.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
Föräldraskap

Skam

Skam stormutrustning

Det tog påtryckningar och en influensa, nu har jag dock sett Skam. Bra. Som en modern version av åttiotalsserien Klassliv i Bullen. Vi födda på 70-talet minns.

Vad som tar tag i mig är, inte bara de norska tonåringarnas eminenta skådespeleri, utan även:

1) Tonårsångest. Vad oerhört jobbig den var och vad oerhört skönt att den inte finns hos mig idag som vuxen.

2) Föräldraperspektiv. Var befinner sig relationen tonåring-förälder när ångesten är total hos ungdomarna?

3) Banbyte. Borde jag byta inriktning och jobba vidare med barn som nu hamnat i tonåren? Gissa om jag vill uppmuntra dem att hitta rätt.

Även känslan att tonåringarna, åtminstone i början, verkar ta så påvert hand om varandra känns oroande. Jag kan verkligen inte minnas att det var så.

Det är med ett stänk av olust jag funderar på mina egna barns och deras jämnårigas framtida ungdomsår. Naturligtvis blir de inte alltid rosaskimrande. Det ska de inte heller vara. De kommer självklart vara ett sammelsurium av drömmar – krossade och uppfyllda, längtan, skratt och tårar. Och krävande skoluppgifter. Och otäcka nättroll. Och underbara första kyssar. Och bästa kompisar. Och både oförstående och förstående vuxna.

Vad som är viktigt att skicka med på resan är dock vetskapen att vi gjort vad vi kan för att rusta ungarna för storm.

Som att förklara hur man a) beter sig mot någon på bästa sätt även om man inte är kär. Eller att b) man inte kan rå för hur man känner men man kan rå för vad man gör, c) inse att det är mer än okej att säga nej, d) hålla varandras hemligheter samt e) berätta dem för en förebild om de blir för tunga att bära själv och f) låta barnen veta att det går att ordna saker som blivit fel. Alla gör fel. Berätta om egna erfarenheter.

Slutligen är ”förlåt” bra ord att kunna. Och ”tack”. Och ”varsågod”. Eller ”jag lyssnar när du vill”. Om vi lär oss orden själva först blir det betydligt lättare för tonåringarna att använda dem. Så öva gärna.

Tack mamma och pappa för att ni rustade mig väl för alla stormar. Min sjö gick dock aldrig så hög.

Jag kan ju hoppas på samma väderlek om några år…

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

 

Kategorier
Föräldraskap lärdomar uppmuntran

Att lära lätt

Att lära lätt - bestiga egna berg

Det här med att lära sig saker skiljer sig en del mellan barn och vuxna. Vissa likheter finns dock:

  • För att lära oss något måste vi prova.
  • För att bli riktigt bra på något måste vi prova många gånger.
  • Vi kan också lära av våra misstag.

Tredje punkten är den som är svårast att ta till sig. Ibland kan det kännas jobbigt att lära av sina misstag eftersom vi då behöver inse att vi haft eller gjort fel tidigare. Ännu värre blir det förstås om någon annan än vi själva påpekar detta.

Om vi gör fel gång på gång utan att komma vidare till önskat resultat måste vi orka prova ett nytt sätt. Jämför med ett litet barn som håller på att lära sig något, exempelvis att köra med en lära-gå-vagn. Allt går bra tills ekipaget kommer fram till köksstolsbenet. Pang! Ett hjul fastnar. Vagnen kommer inte vidare. Ilska! Barnet backar tillbaka vagnen, tar ny sats i samma spår. Pang! Hjulet fastnar på samma ställe. Ilska!

Det kan ju tyckas enkelt att barnet borde inse att vagnen ska styras åt sidan för att undvika stolsbenet. Så tänker inte en 1,5-åring.

Vad händer då om vi visar 1,5-åringen hur man kan lyfta lite på lära-gå-vagnen för att byta riktning och komma förbi hindret? Att låta barnet få prova. Istället för att flytta undan stolsbenet åt henne/honom.

Då lär de sig själva.

Om jag vet detta borde jag ju, som relativt vuxen människa, också inse att om det blir tjafs och bråk vid barnens läggning måste jag hitta ett nytt tillvägagångssätt. Eller vid uppstigning. Eller vid matbordet. Eller vid läxläsning. Eller vid skärmtid. Eller vid hemkomsttider på helgkvällar. Eller vid ekonomisk gränsdragning vid klädköp.

Alla familjer har sina egna berg att bestiga vid olika tidpunkter i livet.

Jag uppmuntrar oss alla att ta en annan väg då och då om vi har kört fast. Och också att fråga den där personen som påpekar vår feltagna väg om råd när vi ändå håller på.

Då lär vi oss själva.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Våghalsens fall

våghals

Hur blev det plötsligt så här?

Som ung på 1990-talet och boende på landsbygd var det självklart att ha moped som fortskaffningsmedel. Alternativet var att åka med de coola killarna på deras Yamaha DT. Min Crescent Compact var silverfärgad och gick inte fort. En smula våghalsigt försökte jag dock köra, en gång på bakhjulet in i en björk i mammas och pappas trädgård. Ingen såg mig.

Ett decennium senare och student i lärosätenas högborg tjusades jag av nära killkompisens 1000-kubikare. Märkligt nog kände jag mig mer odödlig på den ju fler tentor som låg framför mig. Vindens fart triggade mig. Våghals av stora mått. Tillit till kompisens djärva körförmåga också, även den av stora mått, kan tilläggas.

Så döm då om min förvåning när jag ytterligare ett drygt decennium senare, dvs i nutid, skulle prova en av vännernas sons cross. ”Det fixar jag, jag gillar när det går fort!”, hörde jag mig självsäkert säga. Vad hände då när jag satt på crossen med en hel åker utan hinder att parera?

Jag vågade inte ens lägga i treans växel.

Arg på min egen nyvunna rädsla började tankarna sätta fart: Vad är det som hänt med mig här? Varför tjusas jag inte av vinden i håret längre? Svaret framkom efter samtal med maken vid middagsbordet. ”Du har ju mer att förlora nu,” slog han klokt fast.

Och så är det ju. Som ung ansåg jag att kontrollen helt låg hos mig själv. Som vuxen ser jag idag vilka andra faktorer som spelar in. Och hur andra människor spelar roll.

Hur lite vi än vet om vad som kan hända i morgon så skriker förnuftet att vi åtminstone ska påverka det som går. Som att köra försiktigt på treans växel på en cross – då är det inget mer som skadas än den egna självkänslan.

Vi pushar gärna våra barn att våga, vara framåt och testa. När slutar vi själva med det?

Jag som alltid vill lära mig mer och har vågat prova. Jag behöver nog gå en kvällskurs i något nytt. Italiensk turistkonversation, det låter lagom våghalsigt.

PS. Min 25-årige coole lillkusin har nu tagit på sig att agera coach till mig i vågandets ädla konst. Vi håller på att upprätta en lista av saker att göra som jag provat förr men inte vågar idag. Jag återkommer med resultatet.

Om jag törs.

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

Kategorier
Föräldraskap uppmuntran

Superkrafter – may the force be with you

superhjältar

Vi vuxna borde bli bättre på att se superkraften hos oss själva, vi hittar den ju så lätt hos våra barn.

Ibland funderar jag på just det här fenomenet; superhjältar figurerar nämligen omkring mig dagligen, både i samtalen med barnen, på film, i böcker, i legobyggen, mm.

Hos mina tjejer och hos barnen på jobbet ser jag deras egna unika superkrafter lysa igenom hela tiden. Det kan bland annat vara uppfinningsrikedom, nyfikenhet, empatisk förmåga, beslutsamhet, musikalitet eller enormt minne. Även att visa sina känslor, vilka de än vara månde, knäcka koden till att knäppa en dragkedja eller hjälpa sin kompis på med mössan är en superkraft. Att övervinna rädslor är en. Att våga säga nej är en annan.

Jag vet vilken som är min, inte den jag vill ha (vem vill inte kunna flyga eller bli osynlig då och då), utan vilken det är i realiteten. Jag har superkraften förmågan att vilja lyfta andra. Att få folk att förstå att ett eventuellt negativt utlåtande om dig inte får förta de nio positiva du också fått.

Vare sig du är liten eller stor.

PS. Jag ställde frågan till ett barn på fem år vilken som är hans superkraft. ”Att rita, jag är grym på att rita! ”, svarade han. ”Vilken är min då?” undrade jag. ”Du är bra på att vara fröken, du lär oss att inte slåss! ”

Den superkraften kan jag också leva med. Både här och i en galax långt bort.

Fråga dig själv vilken som är din?

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

 

Kategorier
arbete Föräldraskap förskolan

Ljuspunkter i verkligheten

ljuspunkter

Allt vore himla mycket lättare om vi kunde fästa mest fokus på det som är bra, både hos oss själva och omvärlden.

Vi människor har av någon märklig anledning enklare att uppmärksamma negativa ting som sägs om oss eller andra. Får du nio positiva omdömen och ett kritiskt kan du ge dig på att det är det kritiska som ligger kvar och pyr i bakhuvudet när du borde sola dig i glansen av det som var bra.

Vilket slöseri med energi.

Allt blir mycket enklare när jag ser till vad som fungerar istället för vad som fallerar, i synnerhet med barnen; mina egna och de jag träffar på jobbet. Jag kan tänka (när min ytterst kissnödiga yngsta vägrar gå upp på övervåningens toalett om det är upptaget på nedervåningen, eftersom hon inte törs) att jag har misslyckats med att göra henne trygg. Å andra sidan törs hon sjunga inför publik och säga till stora barn att inte slåss. Där har någon lyckats få henne att tro på sin egen förmåga.

När barnen på jobbet inte alls verkar känna samma engagemang i samlingen jag planerat som jag själv gör, kan jag också uppleva att jag lyckats mindre bra.

Istället för att krympa av misstron på mig själv som entusiasmerande lärare, som vill visa barnen vikten av naturkunskap i ett experiment som för dagen inte intresserar dem för fem öre, borde jag istället vända fokus till det som fungerar – ta fram gitarren och kör! Eller lek. Eller bara prata. Det är alldeles enormt coolt att höra dessa ungars tankar och funderingar, ibland är det coolaste av allt att de tar mod till sig och bara delger.

Att lära sig lyssna på varandra är nog så svårt, vilken ålder man än tillhör, det behöver man öva sig i.

När jag ser att barnen faktiskt försöker, då är det lättare att tanka energi och tålamod inför de tillfällen när det mesta fallerar.

Det är så de flesta av oss fungerar.

Även på jobb där merparten är vuxna.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Jämförelsestress

Converse
Jämförelsestress

Diskussion mellan yngre familjemedlem och mig själv. Hon: ”Men alla andra får ju det!” Jag: ”Jag bryr mig inte om vad alla andra får, i vår familj är det så här.”

Ekot från min egen barndom ringer i öronen när jag nu yttrar dessa bevingade ord. Orden som borde vara mer citerade än kända latinska uttryck. Så många gånger de sagts, hörts och upprepats; vi bryr oss inte om vad alla andra får eller har.

Det gör vi självklart visst. I synnerhet när det gäller våra barn.

Vi vuxna är ofta riktigt bra på att låta påskina att vi låter barnen gå sina egna vägar. Vi uppmuntrar dem, vi peppar, vi berömmer dem, i bästa fall även med några stänk av konstruktivt tänkande. Vi är stolta föräldrar som förklarar för barnen vikten av att tänka själva och våga stå för sina åsikter.

Det som verkar skrämma oss är om våra barn på något sätt skulle hamna utanför på grund av avsaknad av ena eller andra ting. Det kan röra sig om telefoner, märkeskläder, Instagramkonton eller skolväskor. Även storlek på veckopeng, längd på vistelse på fritids eller förskola, utövande av stimulerande hobbies, skolbetyg samt årliga sol-eller skidsemesterresor verkar kunna stressa oss föräldrar till jämförelse.

Lek med tanken att du skulle ge dina barn allt det där de ber om. Vara ute så länge de vill, ladda ned vad som helst till datorn, skaffa en ny telefon varje gång det kommer en, se varje ny biopremiär, spela dataspel utan urskiljning, åka till leklandet varje vecka, äta godis när de är sugna, göra deras läxuppgifter, söka deras sommarjobb, sälja deras jultidningar, ge dem en häst, ge dem en moped, ge dem en hund. Alla andra har ju en.

Att lära barnen att ha längtat och kämpat för något skulle då upplevas ganska främmande. Även övningen i att tänka kritiskt. Du hade dock legat överst på jämförelsestresslistan, med övriga föräldrar totalt besegrade på upploppet.

Helt ärligt, hur skönt hade det inte varit om den där frasen ”jag bryr mig inte, i vår familj är det så här” blir sann. Att vi säger den med både eftertanke och övertygelse.

Frågan är då varför det står ett par nya klarröda Converseskor i storlek 33 i hallen? De jag köpte i en helt annan prisklass saknade visst det speciella lilla märket jag inte trodde var något vi bryr oss om i vår familj.

Tur för dottern att hon har släktingar i storstaden som förstår.