Kategorier
inställning lärdomar uppmuntran

Säg inte inte alltid

Vill vi få rätt resultat av en annan persons agerande gäller det att bemöta denne med information som gagnar ditt syfte. Eller i klarspråk: Vill du få barnet att göra som du vill måste du säga just det. Inte det du inte vill ska ske.

Exempel. Mål: Jag vill att barnet ska gå i vägkanten för att på så sätt undvika att bli påkörd.

Jag säger: Gå inte utanför strecken nu så att du hamnar för långt ut i vägen!

Men jag borde säga: Gå nu här innanför strecken så hamnar du långt bort från bilarna!

Vad tror du barnet minns? Det man säger sist, det stannar kvar i minnet. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Hos oss vuxna är det ofta bra att lyfta något positivt först för att sedan lägga fram en konstruktiv kritik om vi vill ha till en förändring. Hos ett barn är det lättare att främst ägna sig åt den positiva effekten som kommer ske.

Jag hör mig själv och andra ofta säga ”Ät inte med händerna” istället för ”använd din gaffel”. Eller ”gunga inte på stolen” istället för ”sitt gärna med stolsbenen i golvet”.  Inte, inte, inte.

Ibland frågar jag barnen på jobbet hur man gör när man går på utflykt? ”Man springer inte iväg, man knuffas inte, man leker inte bara med en, man släpper inte sin handkompis,” blir svaret. ”Men vad får man göra, då? För att ha roligt?” undrar jag istället? Ställer jag frågan så får jag betydligt fler positiva utflyktsmöjligheter.

Inte är ett viktigt ord, det betyder sätta stopp. Men vill du lotsa barnet i positiv riktning är det oftast mer effektivt att utelämna det du vill undvika och istället trycka på det som är rätt.

Jämför med när du ska peka ut en körriktning åt någon som frågar efter vägen: ”I nästa korsning håller du höger, du kommer fel om du tar vänster!”

Vilket håll svänger man åt? Vad tror du man minns? Det ord som nämndes sist.

Låt det vara positivt.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
förväntningar inställning

Att springa som en tjej?

Jag tänker inte starta en feministisk debatt. Min syn är att det i världen finns tjejer, killar och de som bekänner sig däremellan, vilka de än vara månde. Punkt. Vad är problemet? Låt folk vara som de är.

Vad som dock stör mig är när vi förutsätter att man måste vara på ett visst sätt beroende på till vilket kön man bekänner sig.

Jag har ofta gillat saker som anses typiskt för killar. Samtidigt älskar jag skor och väskor, det anses typiskt för tjejer. Vad säger det om mig?  Vad säger det om omvärlden?  Spelar det någon roll? Inte för mig.

Vad som spelar roll för mig är att jag tycker om att killar och tjejer är olika, till och med det stereotypa kan vara roligt att uppmärksamma. Ofta gör killar på ett sätt och tjejer på ett annat. Eller så tror jag att det är så och blir överraskad när jag upptäcker att det är annorlunda. Det viktiga för mig är att ingen, och då menar jag ingen, varken kille, tjej eller de där emellan, ska må dåligt för att omvärlden väljer att tillskriva oss egenskaper som inte överensstämmer med vilka vi är. Bara för att vi tror att det är så det brukar vara.

När du har tid kan du titta på denna film för att förstå vad jag menar. Se den inte som en för länge sedan gjord reklam. Se den i stället som en inspiration och väckarklocka. Den anspelar på synsättet på tjejer, den kunde lika gärna gjorts för killar, eller för dem där emellan.

Spelar det någon roll?

”Run like a girl” (öppnas i eget fönster)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
ålderskris inställning

Ålderskris?

Det är riktigt roligt att höra barn diskutera folks ålder.

Jag frågade mina egna häromdagen hur många år man är när man är gammal. ”Vaddå, gammal? Gammal eller jättegammal? Jättegammal är man när man är 98. Gammal är man vid 50!”, löd domen.

Det är intressant att de här gränserna flyttas i takt med att åren går. Som liten tyckte jag själv att bli sju år måste vara höjdpunkten eftersom jag då skulle få börja i skolan som min idol till storebror. När jag var 13 var det två hela års väntan kvar tills jag fick gå på 15-årsdiscon. Att sedan fylla 18 och ta körkort blev nästa milstolpe att längta till.

När åren fortsätter att rulla på blir de där milstolparna något som ibland anses vara självklarheter men som ändå är helt livsavgörande – jobb, lägenhet, familj, större boende, nyare jobb, självförverkligande. Ibland når vi målet vi längtat efter helt klockrent. Ibland blir drömmarna och målen vi satt upp bäst som just drömmar. Ibland överträffar verkligheten allt.

Då och då får jag titta i backspegeln med ett förlåtande öga och vara nöjd med allt jag faktiskt lyckats lära mig. Och blicka framåt med engagerad blick.

Eller så inser jag helt enkelt att ordet ålderskris är ett uttryck som är väldigt skönt att skylla på när jag skäms över mitt sätt att tänka.

Här följer dock några exempel på hur jag vet att jag är i farozonen för en möjlig kris beroende på tilltagande ålder, kanske känner du igen dig i något:

  • När jag ska berätta en historia om ”när jag pluggade i Frankrike för tio år sedan” och plötsligt inser att det var tjugo år sedan.
  • När det främst är 60-åriga män som numera ger mig komplimanger för mitt utseende. (Det är ju dock glädjande att ens bli uppskattad.)
  • När jag på allvar behöver fundera på om de här brallorna ser för ungdomliga ut på mig.
  • När jag funderar på om jag ens kan gå in i butiken som säljer de alltför ungdomliga brallorna.
  • Att jag ens säger brallor.
  • När jag tittar på Top Gun och seriöst tycker att Tom Cruise borde ha hjälm när han åker mc.
  • När jag byter från Mix megapol till P2 eftersom jag irriteras över att ”det babblas så mycket.”
  • När det inte känns helt ok att jag plötsligt anser Danny Saucedo vara snyggare än Zlatan.

Jag stuvar in mina ungdomliga nyinköpta ålskinnsbrallor i garderoben och drar på mig mina vanliga jeans. Samtidigt far det genom huvudet att ålderskriser är detsamma som barns trotsiga perioder.

Och dem kallar vi utvecklingsfaser.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
inställning

Vår inställning påverkar rejält

Sättet på vilket vi lägger fram saker för barnen är extremt betydelsefullt.

Att bemöta barn på väg in i bilen för en längre resa kan ske på olika sätt:

Scenario 1 : Nu har vi tyvärr en lång väg att köra (så nu gäller det att inte sura!) Scenario 2: Nu har vi som tur är en lång väg att köra (så att vi kan ha kul på vägen!)

Vårt förhållningssätt speglar vilka förväntningar vi, och då även barnet, borde ha på vad som komma skall. Klarar vi av att lyfta upp något som ska ske mer positivt fungerar det ofta bättre.

Ett exempel till är skolan. Här verkar det vara gängse norm att vi bemöter den som något jobbigt, att det är synd om barnen att de ska vara tvungna att vara där i så himla många år. Ofta klagar vi vuxna på skolan; lokaler, arbetssätt, kunskapsmöjligheter, etc. Barnen hör sådant. De tar in och tar efter.
Bemöter vi istället skolan som ett ställe där du kommer att lära dig så himla mycket och prova på många nya saker, blir det förhoppningsvis intressantare att vara där. Vi borde engagera oss mycket i detta, uppmuntra, vara intresserade och med glädje ta del av vad barnen gör i sitt klassrum.

Tryck på det positiva i barnets kunskaper, det som fungerar, istället för att lägga alltför stort fokus vid det som inte går så bra: Barnet har svårigheter med matte, ok, vi får jobba med det tillsammans lite mer under veckorna. Barnet gillar att skriva historier, wow, vilken fantasi du har, det kommer du ha nytta av hela livet!

Peppa, pusha, uppmuntra, bry dig om.
Men framför allt – var närvarande. Och börja med en positiv inställning.

De märker av den.