Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Stå i kö eller ta sig förbi?

Godhetsknarkare. Termen syns allt oftare i mediabruset. Bisarrt ord – någon som är beroende av bra gärningar.

Att vara beroende av något är ju inget vidare. Att vara beroende av något som verkar skänka glädje, till andra eller en själv, känns ju inte heller OK men ändock mer acceptabelt.

Det som stör mig här är att ordet godhet likställs med något som borde jobbas bort, något som anses vara icke eftersträvansvärt. Något vi inte ska må bra av att känna. Godhet är lika med svaghet eller översitteri.

Paradoxalt? Ja.

Jag vill lära barnen vikten av empati och få dem att förstå hur nödvändigt det är att tänka sig in i en annan persons situation. Samtidigt brottas jag med problematiken att starkast vinner eller att vara sig själv närmast. Ta dig fram, kämpa, stå på dig, ta plats!

På vems bekostnad? Din eller andras?

När jag börjar fundera i dessa banor och dra det här till sin spets far tanken genom huvudet: gör jag barnen en otjänst när jag uppmuntrar dem att vänta på sin tur och visa respekt? Kommer det ligga dem i fatet när någon annan uppmuntrar till beslutsam framåtanda och vassa armbågar? Skapar jag förvirring eller förståelse?

Självklart hävdar förnuftet att godhet och empati är det rätta. Samtidigt känns det som en strid med flera utgångar.

Striden kommer inte vara min, den tillhör ungarna. Ska jag därför rusta dem med svärd eller sköld?

Förmodligen båda. Samt lära dem att nej är ett av livets viktigaste ord. Bredvid godhet.

Fast hemma hos oss är annars ”du fattar ju ingenting” en vanligt förekommande paroll.

Jag är beredd att hålla med.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Jämförelsestress

Diskussion mellan yngre familjemedlem och mig själv. Hon: ”Men alla andra får ju det!” Jag: ”Jag bryr mig inte om vad alla andra får, i vår familj är det så här.”

Ekot från min egen barndom ringer i öronen när jag nu yttrar dessa bevingade ord. Orden som borde vara mer citerade än kända latinska uttryck. Så många gånger de sagts, hörts och upprepats; vi bryr oss inte om vad alla andra får eller har.

Det gör vi självklart visst. I synnerhet när det gäller våra barn.

Vi vuxna är ofta riktigt bra på att låta påskina att vi låter barnen gå sina egna vägar. Vi uppmuntrar dem, vi peppar, vi berömmer dem, i bästa fall även med några stänk av konstruktivt tänkande. Vi är stolta föräldrar som förklarar för barnen vikten av att tänka själva och våga stå för sina åsikter.

Det som verkar skrämma oss är om våra barn på något sätt skulle hamna utanför på grund av avsaknad av ena eller andra ting. Det kan röra sig om telefoner, märkeskläder, Instagramkonton eller skolväskor. Även storlek på veckopeng, längd på vistelse på fritids eller förskola, utövande av stimulerande hobbies, skolbetyg samt årliga sol-eller skidsemesterresor verkar kunna stressa oss föräldrar till jämförelse.

Lek med tanken att du skulle ge dina barn allt det där de ber om. Vara ute så länge de vill, ladda ned vad som helst till datorn, skaffa en ny telefon varje gång det kommer en, se varje ny biopremiär, spela dataspel utan urskiljning, åka till leklandet varje vecka, äta godis när de är sugna, göra deras läxuppgifter, söka deras sommarjobb, sälja deras jultidningar, ge dem en häst, ge dem en moped, ge dem en hund. Alla andra har ju en.

Att lära barnen att ha längtat och kämpat för något skulle då upplevas ganska främmande. Även övningen i att tänka kritiskt. Du hade dock legat överst på jämförelsestresslistan, med övriga föräldrar totalt besegrade på upploppet.

Helt ärligt, hur skönt hade det inte varit om den där frasen ”jag bryr mig inte, i vår familj är det så här” blir sann. Att vi säger den med både eftertanke och övertygelse.

Frågan är då varför det står ett par nya klarröda Converseskor i storlek 33 i hallen? De jag köpte i en helt annan prisklass saknade visst det speciella lilla märket jag inte trodde var något vi bryr oss om i vår familj.

Tur för dottern att hon har släktingar i storstaden som förstår.