Kategori: lärdomar

Kategorier
ålderskris Föräldraskap lärdomar

Helgiakttagelse

helgiakttagelse mat

Lördagkväll, tjejkompisar är samlade. Musiken flödar, även lämplig dryck. Två scenarion dyker upp:

1995 – Vi är 20 år. Drycken som flödar är av sötare karaktär, typ cider. Musiken består av eurodisco, exempelvis Mr. Vain. Vi diskuterar vad vi vill bli; helst något som kan utveckla oss och föra oss vidare ut i världen. New York vore ju läckert.

2017 – Vi är +40 år. Drycken som flödar är av mognare karaktär, typ Ripasso. Eller citronvatten. Musiken består av de senaste hitsen från ”Så mycket bättre.” Vi diskuterar inte längre vad som kan utveckla oss. Vi diskuterar våra barn.

Det är så kul att betrakta dessa scenarion utifrån. Det är lätt att döma det tidigare som om det vore lättvindigt och naivt. Det är också lätt att se snusförnuftigt på det senare och tänka att vi vet så mycket mera nu.

Det som roar mig mest är hur engagerad jag och mina väninnor kan bli över ämnen som har med våra barn att göra.

Som 20-åringar stod vi själva i fokus. Vår utveckling och vad vi åstadkom var det viktigaste som fanns.

Som 40-åringar har vi skiftat fokus och diskuterar hellre hur våra barn mår, vad de får för pedagogiska möjligheter och vilka svårigheter de måste igenom. Hur kan vi enklast få insyn i barnets Snapchat eller Instagram? Vad sade barnets lärare vid senaste utvecklingssamtalet? Hur barnet i fråga hanterar sitt humör. Eller snarare hur vi som föräldrar hanterar detsamma.

Undrar hur det blir om ytterligare tjugo år när vi är 60? Vad finns då i glasen och vilken musik lyssnar vi på? Glider man successivt över till att omedvetet uppskatta dansband? Och vad kommer samtalsämnena bestå av? Resor, ålderskrämpor, byta villan mot lägenhet?

Förmodligen handlar de om våra barnbarn.

Eller snarare om hur våra egna barn uppfostrar dem.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
lärdomar självinsikt

Måltjuv

Måltjuv

Efter ingående och givande samtal med klok vän vid en av sommarens alla grillkvällar duggade självinsikterna lika tätt som sommarregnet. Vi talade om det viktiga i att ingjuta självkänsla hos våra barn. Han lade fram uttrycket måltjuv och skadan detta kan göra. En måltjuv är när vi låter barnen prova själva, exempelvis vara med och snickra eller laga mat, och sedan rättar vi till det de åstadkommit på ett ”bättre sätt” och avslutar hela arbetet genom finjusteringar. Oftast oavsiktligt och i all välmening.

Barnets eller tonåringens lust att vara med i skapandet bleknar dock lätt, pappa gör ju allt bäst ändå.

Prestationer ska inte vara viktigast, som det så vackert heter. Resultatet räknas men även vägen dit. Och resultatet bör inte bero på ett eget kontrollbehov av att få saker att bli på just vårt eget sätt.

Kväv måltjuven inom dig och låt barnets resultat väga tungt. Gläds åt att ha gjort något ihop.

Öva sedan på samma sak med vuxet folk.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
lärdomar vägvisare

Historier = minnen

Höbal minnen
Höbal minnen

”Pappa, berätta om när du var liten!” Som sexåring var jag säkerligen besvärlig när denna uppmaning återkommande framfördes till mina föräldrar.

Nu hör jag den själv, både hemma och på jobbet. Ögonen lyser på de unga åhörarna när jag beskriver hur min bror och jag bråkade i baksätet under långa bilresor (utan bilbälten, dagens barn och jag själv förfasas över dylika dumheter.) Inte riktigt lika målande berättar jag om bus jag gjort, rädd för att de unga åhörarna på mitt jobb ska prova på samma sak, som att klippa av sitt midjelånga hår och gömma det under huvudkudden.

Det förekommer stundtals rejäla syskonbråk hemma i min egen familj. Jag har märkt av att det kan bli lugnare och mindre laddat när jag berättar om hur mycket jag bråkade med min storebror, men hur nära vänner vi blev sedan i tonåren. Ännu bättre skruv tar det när min mamma och moster berättar om sina, ganska överraskande hetsiga, gräl i sin barndom under tidigt 60-tal. Mina egna barn kiknar och inser att även mormor varit liten, med allt vad det innebär.

Det är bra att dra in egna tillkortakommanden i samtal med barnen; att ge dem insikt i att alla gör dumheter men att dessa är möjliga att reparera.

Egna erfarenheter är för övrigt alltid bra att ta till, de blir en lättförståelig bevisföring. Det fungerar i de flesta sammanhang, då blir det betydligt enklare att få omgivningens förståelse. I synnerhet om erfarenheterna kryddas med en smula självdistans.

Och så historierna då. Jag kommer aldrig att sluta berätta dem. De gör att jag själv håller minnen från tidigare erfarenheter och människor levande. Och det är rätt coolt att min morfars galna påhitt från när jag själv var sex år lever vidare för att jag har berättat dem för barnen på mitt jobb.

Eller när de får höra om när min bästa vän Emma och jag drog på road trip till Dalarna och spelade gitarr på höbalar.

Minnen ger historier. Historier ger eftervärlden minnen. Sluta aldrig berätta dem. För dina barn eller andra som vill lyssna.

Det är genom dem vi lever vidare. För alltid.

Kategorier
inställning lärdomar uppmuntran

Säg inte inte alltid

vägvisare

Vill vi få rätt resultat av en annan persons agerande gäller det att bemöta denne med information som gagnar ditt syfte. Eller i klarspråk: Vill du få barnet att göra som du vill måste du säga just det. Inte det du inte vill ska ske.

Exempel. Mål: Jag vill att barnet ska gå i vägkanten för att på så sätt undvika att bli påkörd.

Jag säger: Gå inte utanför strecken nu så att du hamnar för långt ut i vägen!

Men jag borde säga: Gå nu här innanför strecken så hamnar du långt bort från bilarna!

Vad tror du barnet minns? Det man säger sist, det stannar kvar i minnet. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Hos oss vuxna är det ofta bra att lyfta något positivt först för att sedan lägga fram en konstruktiv kritik om vi vill ha till en förändring. Hos ett barn är det lättare att främst ägna sig åt den positiva effekten som kommer ske.

Jag hör mig själv och andra ofta säga ”Ät inte med händerna” istället för ”använd din gaffel”. Eller ”gunga inte på stolen” istället för ”sitt gärna med stolsbenen i golvet”.  Inte, inte, inte.

Ibland frågar jag barnen på jobbet hur man gör när man går på utflykt? ”Man springer inte iväg, man knuffas inte, man leker inte bara med en, man släpper inte sin handkompis,” blir svaret. ”Men vad får man göra, då? För att ha roligt?” undrar jag istället? Ställer jag frågan så får jag betydligt fler positiva utflyktsmöjligheter.

Inte är ett viktigt ord, det betyder sätta stopp. Men vill du lotsa barnet i positiv riktning är det oftast mer effektivt att utelämna det du vill undvika och istället trycka på det som är rätt.

Jämför med när du ska peka ut en körriktning åt någon som frågar efter vägen: ”I nästa korsning håller du höger, du kommer fel om du tar vänster!”

Vilket håll svänger man åt? Vad tror du man minns? Det ord som nämndes sist.

Låt det vara positivt.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
arbete lärdomar

Förebilder

förebild
Förebild vuxen barn

Då och då behöver jag greppa tag i min självbild och inse att jag är som jag är och välja vad jag vill göra med det.

Ibland ser jag en egenskap hos någon annan och önskar att det var precis just sådan jag vore. Ibland hittar jag egenheter hos mig själv som jag önskar att jag faktiskt saknade.

Vi har dem allihop, de där egenheterna.

När detta händer är det av godo att lära sig något nytt av människan med de önskvärda egenskaperna. Att förstå att jag har med en förebild att göra. Det är ju så här jag vill vara. Eller möjligen bli.

Att ha en förebild är enkelt. Eller att ha massor. Hur många kan du räkna upp?

Att vara en förebild är svårare. Plötsligt måste jag ha egenskaper och förmågor att förvalta och leva upp till. Utan att tappa balansen på piedestalkanten. Utan att glorian halkar ner och skymmer sikten. Att tappa strålglansen är extremt ledsamt och mycket energikrävande att polera upp på nytt.

Det viktiga här är dock att veta att förebilder både kan göra och ha fel men att de oftast också gör upp med detta. Efter det kan de göra rätt och lära vidare.

Som förälder är du en förebild. Som lärare är du en. Som kollega en annan. Eller som granne. Vän. Nätanvändare. Medtrafikant. Listan kan göras lång.

Det coola med förebilder är att de lär dig något. De lär dig hur du vill vara och hur du kan komma vidare. När du har hittat dem och lärt dig anamma det du uppskattar hos dem har du också fört både en del av dem och dig själv vidare till övriga världen.

Jag imponeras ibland av de unga nittiotalister jag möter, på jobbet och i sociala sammanhang. Energiska, uttrycksfulla, nyfikna. ”Jag känner igen mig”, säger jag med illa spelad saknad. ”Du är precis som jag var.” Lätt att låta bitterheten lysa igenom bara en nanosekund innan den bästa, mest innerligt önskade och överraskande repliken kom: ”Ja. Men du är ju som jag vill bli.”

Det coolaste av allt är att du högst troligen kommer att bli en förebild själv. Oavsett område. Ofta får du aldrig veta om det.

Men du är en.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
Föräldraskap lärdomar uppmuntran

Att lära lätt

Att lära lätt - bestiga egna berg

Det här med att lära sig saker skiljer sig en del mellan barn och vuxna. Vissa likheter finns dock:

  • För att lära oss något måste vi prova.
  • För att bli riktigt bra på något måste vi prova många gånger.
  • Vi kan också lära av våra misstag.

Tredje punkten är den som är svårast att ta till sig. Ibland kan det kännas jobbigt att lära av sina misstag eftersom vi då behöver inse att vi haft eller gjort fel tidigare. Ännu värre blir det förstås om någon annan än vi själva påpekar detta.

Om vi gör fel gång på gång utan att komma vidare till önskat resultat måste vi orka prova ett nytt sätt. Jämför med ett litet barn som håller på att lära sig något, exempelvis att köra med en lära-gå-vagn. Allt går bra tills ekipaget kommer fram till köksstolsbenet. Pang! Ett hjul fastnar. Vagnen kommer inte vidare. Ilska! Barnet backar tillbaka vagnen, tar ny sats i samma spår. Pang! Hjulet fastnar på samma ställe. Ilska!

Det kan ju tyckas enkelt att barnet borde inse att vagnen ska styras åt sidan för att undvika stolsbenet. Så tänker inte en 1,5-åring.

Vad händer då om vi visar 1,5-åringen hur man kan lyfta lite på lära-gå-vagnen för att byta riktning och komma förbi hindret? Att låta barnet få prova. Istället för att flytta undan stolsbenet åt henne/honom.

Då lär de sig själva.

Om jag vet detta borde jag ju, som relativt vuxen människa, också inse att om det blir tjafs och bråk vid barnens läggning måste jag hitta ett nytt tillvägagångssätt. Eller vid uppstigning. Eller vid matbordet. Eller vid läxläsning. Eller vid skärmtid. Eller vid hemkomsttider på helgkvällar. Eller vid ekonomisk gränsdragning vid klädköp.

Alla familjer har sina egna berg att bestiga vid olika tidpunkter i livet.

Jag uppmuntrar oss alla att ta en annan väg då och då om vi har kört fast. Och också att fråga den där personen som påpekar vår feltagna väg om råd när vi ändå håller på.

Då lär vi oss själva.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?