Kategori: självinsikt

Kategorier
arbete självinsikt

Varför bli något du inte är?

Kokos plus smågodis

Om bara X så skulle Y. Eller enklare: om bara dygnet hade fler timmar skulle jag slippa stå och göra tre plåtar kärleksmums till barnens fritidsaktiviteter kl 23.30 en torsdag. Samtidigt som jag inser att vi helt saknar kokos i vårt skafferi. Kärleksmums utan kokos känns särdeles märkligt.

Vid detta scenario strider tre olika tankegångar i mitt huvud:

1) Kommer mina barn erhålla den förmodligen orealistiska, men ändock möjliga, uppfattningen att deras mamma bakar pinsamt märkliga kärleksmums i omvärldens ögon?

2) Bör jag ta bilen och köra 12 km till närmsta stads nattöppna bensinmack och inhandla kokos?

3) Säljer Circle K ens kokos?

Vid dylika situationer känner jag att det vore så mycket skönare om jag besatt vissa egenskaper jag ser hos andra men saknar hos mig själv. Det skulle liksom underlätta om kokosen alltid fanns på plats i mitt liv.

Detsamma händer mig när jag kliver in i andras hem som är vita och glänsande. Och lättstädade. Utan otaliga dammgenererande prylar på köksbänken, bara för att de är bra att ha nära tillhands, eller är egentillverkade av barnen, eller helt enkelt ser hemtrevliga ut.

För att inte tala om när tvättmaskinen går sönder lite ocharmigt och jag febrilt letar efter manualen som jag hoppas ska bibringa magiska krafter att laga denna för mig livsviktiga apparat. Manualen ligger dock inte nerknycklad bland gamla kvitton och nedlagda restaurangmenyer i köksskåpet som den borde. Vem kan ha flyttat på den och därmed skapat kaos i denna redan otrevligt upprörda situation?

Vad jag önskar att jag då hade egenskapen som besitts av människor som sätter in viktiga papper, av typen manualer, i pärmar med register för just sådana viktigheter. Det finns människor som gör det, tro mig. Eller åtminstone gjorde. Nu för tiden löser vi sådant genom att ta bilder med mobilen på viktiga grejer. Dessa bilder bör sedan katalogiseras i olika viktiga mappar. I bästa fall sorteras de upp av oss vid veckans slut, eller vid månadsskiftet. Hos mig ligger för tillfället 317 bilder samlande i mobilen under mappen ”galleri”. Det gör den fotade tvättmaskinsmanualen extremt svårhittad. Jag förbannar mig själv över att jag då inte är typen som katalogiserar upp mina foton.

Å andra sidan är detta något som kan skapa stress; varför ska du sträva mot något du inte är?

Är du en person som blir lugn av ordning och reda, skapar det endast mer stress om du förbannar ditt städbehov och rackar ner på dig själv. Städa och håll ordning om det får dig att må bra.

Är du en person som besitter gåvan att bringa ordning i röran och hitta det där viktiga pappret där få kommit på att titta, är det på sin plats att gratulera. Problemet med att laga tvättmaskinen kommer då att lösa sig betydligt lättare.

Var dock alltid stolt över dina storheter och känn förståelse för dina svagheter. Kreativitet föds ofta ur kaos – det är en egenskap att bära med glädje. Den kan nämligen få dig att upptäcka de mest briljanta lösningar på platser där ingen annan någonsin vågat sig på att leta.

Så om du vid månadsskiftet inte prioriterat att katalogisera dina mobilfoton kan du istället uppskatta kvaliteter såsom kreativitet, uppfinningsrikedom och problemlösning oavsett kaos.

Tänk ett smula utanför plåten. Eftersom du är bäst på att vara du.

Både hemma och på jobbet.

(Ps. Och nej, Circle K saluför inte kokos. Men smågodis ovanpå kärleksmums smäller visst högre i barns ögon. Har jag märkt.)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
förväntningar självinsikt

Ytligt egenansvar

ytligt egenansvar

Min man är ofta en väldigt rolig person. Ofta är han också riktigt tråkig.

Jag har insett att det finns en liten möjlighet att det kan ha att göra med vilket humör jag själv är på.

Den insikten är ganska upplyftande. Samtidigt är den rejält asjobbig.

Klyschor som att ”omvärlden speglar ditt eget innersta väsen” eller ”din skönhet ligger främst i betraktarens öga” är möjligen sanna. Vad lätt det är att tro på allt sådant som redan har sagts. Och vad lätt det är att skylla ifrån sig på någon annan. Skönt är det också att luta sig tillbaka på dessa redan etablerade föreställningar som gör en fri från all skuld när det kommer till konflikter, meningsskiljaktigheter och regelrätta gräl rörande städning, vabdagar och gymnastikpåsepackning. Vems ansvarsområde är det egentligen? Är det ens ett skäl till gräl eller energislösande?

Ja, uppenbarligen.

Att vara vuxen medför nämligen vissa privilegier. Samtidigt medför det många förväntningar. Är du vuxen och även förälder är du plötsligt en del av världens svåraste och lättaste händelseförlopp:

  • Svårt för att du tror att du gör fel och pajar det viktigaste du har gjort (det vill säga dina barn.)
  • Lätt för att du älskar någon helt villkorslöst (igen, dina barn.)

Innan jag fick dem trodde jag att jag skulle bli den skönaste mamman som gick i ett par skor. Jag inser dock att jag stundtals är långt därifrån. Vissa dagar tycker jag att jag har alla rätt på både föräldra- och äkta hälftprovet. Andra dagar kuggar jag fatalt.

Det känns dock mycket lättare när jag märker att många i min närhet tänker samma sak, oavsett om de är nyblivna- eller tonårsföräldrar. Eller till och med mor- och farföräldrar. Eller ens har några barn eller respektive alls men är vuxna och brottas med precis samma problematik: att vara något som andra förväntar sig av dig. Eller som du tänkt om dig själv i många år men ibland inte orkar eller ens vill leva upp till.

Förutom cool morsa trodde jag även att jag skulle bli den skönaste hustrun som gick i ett par skor.

Ibland är jag det också, oftast när mitt humör tillåter.

När motsatsen råder är åtminstone mina skor assnygga. Och får mig på riktigt bra humör. Således också folk i min omgivning.

Den insikten är både ytlig och lättförståelig.

Och ibland på rea på Åhléns.

Kategorier
lärdomar självinsikt

Måltjuv

Måltjuv

Efter ingående och givande samtal med klok vän vid en av sommarens alla grillkvällar duggade självinsikterna lika tätt som sommarregnet. Vi talade om det viktiga i att ingjuta självkänsla hos våra barn. Han lade fram uttrycket måltjuv och skadan detta kan göra. En måltjuv är när vi låter barnen prova själva, exempelvis vara med och snickra eller laga mat, och sedan rättar vi till det de åstadkommit på ett ”bättre sätt” och avslutar hela arbetet genom finjusteringar. Oftast oavsiktligt och i all välmening.

Barnets eller tonåringens lust att vara med i skapandet bleknar dock lätt, pappa gör ju allt bäst ändå.

Prestationer ska inte vara viktigast, som det så vackert heter. Resultatet räknas men även vägen dit. Och resultatet bör inte bero på ett eget kontrollbehov av att få saker att bli på just vårt eget sätt.

Kväv måltjuven inom dig och låt barnets resultat väga tungt. Gläds åt att ha gjort något ihop.

Öva sedan på samma sak med vuxet folk.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Våghalsens fall

våghals

Hur blev det plötsligt så här?

Som ung på 1990-talet och boende på landsbygd var det självklart att ha moped som fortskaffningsmedel. Alternativet var att åka med de coola killarna på deras Yamaha DT. Min Crescent Compact var silverfärgad och gick inte fort. En smula våghalsigt försökte jag dock köra, en gång på bakhjulet in i en björk i mammas och pappas trädgård. Ingen såg mig.

Ett decennium senare och student i lärosätenas högborg tjusades jag av nära killkompisens 1000-kubikare. Märkligt nog kände jag mig mer odödlig på den ju fler tentor som låg framför mig. Vindens fart triggade mig. Våghals av stora mått. Tillit till kompisens djärva körförmåga också, även den av stora mått, kan tilläggas.

Så döm då om min förvåning när jag ytterligare ett drygt decennium senare, dvs i nutid, skulle prova en av vännernas sons cross. ”Det fixar jag, jag gillar när det går fort!”, hörde jag mig självsäkert säga. Vad hände då när jag satt på crossen med en hel åker utan hinder att parera?

Jag vågade inte ens lägga i treans växel.

Arg på min egen nyvunna rädsla började tankarna sätta fart: Vad är det som hänt med mig här? Varför tjusas jag inte av vinden i håret längre? Svaret framkom efter samtal med maken vid middagsbordet. ”Du har ju mer att förlora nu,” slog han klokt fast.

Och så är det ju. Som ung ansåg jag att kontrollen helt låg hos mig själv. Som vuxen ser jag idag vilka andra faktorer som spelar in. Och hur andra människor spelar roll.

Hur lite vi än vet om vad som kan hända i morgon så skriker förnuftet att vi åtminstone ska påverka det som går. Som att köra försiktigt på treans växel på en cross – då är det inget mer som skadas än den egna självkänslan.

Vi pushar gärna våra barn att våga, vara framåt och testa. När slutar vi själva med det?

Jag som alltid vill lära mig mer och har vågat prova. Jag behöver nog gå en kvällskurs i något nytt. Italiensk turistkonversation, det låter lagom våghalsigt.

PS. Min 25-årige coole lillkusin har nu tagit på sig att agera coach till mig i vågandets ädla konst. Vi håller på att upprätta en lista av saker att göra som jag provat förr men inte vågar idag. Jag återkommer med resultatet.

Om jag törs.

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

Kategorier
Föräldraskap gränssättning självinsikt

Att sopa banan

Stone for game in curling on ice

Efter att ha tagit del av senaste tidens debatt om det så kallade curlingfenomenet i dagspressen känns det roligt att ge sig in i densamma.

I ena lägret kamperar respekterad barnpsykolog som menar att curlade barn kan få svårigheter med gränser och konsekvenser senare i livet. På andra sidan bron står känd författare som säger att barn till curlingföräldrar inte bevisats lida någon brist på dylika fenomen i senare levnadsår.

Jag undrar hur man rättvist mäter ett sådant resultat i verkliga livet?

En förälder som skjutsar sitt barn till alla aktiviteter samt skänker det pengar/prylar när barnet ber om det anses å ena sidan som curlare. En förälder som är otydlig vid gränsdragning och inte gärna tar konflikt med barnet anses å andra sidan som detsamma.

Då ställer jag mig frågan: Tror mina barn att jag älskar dem mindre om de inte får en Iphone 7 i julklapp? Nej. De kommer dock alltid låta mig få veta att grannkillen har fått en. Älskar jag mina barn mindre när jag fått en dörr ursinnigt smälld i ansiktet på grund av gräl om icke önskvärt språkbruk? Nej. Men mitt samvete gnager och undrar hur jag borde gjort i stället. Älskar mina barn mig mindre när jag lyfter ut dem från storköpet med halspulsådern bultade efter att vår överenskommelse om icke-syskonbråk kollapsat och en skriker högt medan den andra deklarerar att jag är så himla orättvis? Nej. Men jag känner mig stärkt av att jag sätter en gräns och på så sätt visar barnen att jag är tydlig. Skammens rosor och omvärldens blickar bränner dock en smula.

Helt ärligt tycker jag att tidigare nämnda debatterande herrar talar om samma sak men missförstår varandra rent språkmässigt. Problemet är att ordet engagemang ofta verkar likställas med curlande.

Att vara en engagerad förälder är inte det samma som att sopa bort hinder för sitt barn. Att skjutsa barnen till tennisträningen eller köpa en tilltjatad pryl i affären är inte att vara curlingförälder.

Att sätta stopp för hur många aktiviteter som vill utövas eller hur många prylar som vill inhandlas är snarare det viktiga. Och att engagera sig lika mycket i ungarnas läxor som i deras hobbies. Och självklart vinna över dem i spel då och då. Samt att sätta tydliga gränser som låter barnen känna trygghet. Vi vuxna måste orka ta konflikten, eller åtminstone ha det som målsättning. I en värld av alltför många valmöjligheter behövs en kärleksfullt stabil motvikt.

Om jag har möjlighet kommer jag kunna mäta av resultatet om tjugo år. Förhoppningsvis rättvist.

 

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Cool förälder? Knappast.

När jag får barn kommer jag bli världens coolaste förälder. En så’n där som barnen vill vara hos, som man berättar saker för, som förstår sina barn och deras kompisar.

Jag kommer också att låta mina barn få lära sig av sina misstag, lita på dem, låta dem gå sina egna vägar medan jag hejar på dem i deras framgångssträvan och självsäkert vinkar av dem vid livets olika avgångar.

Så tänkte jag innan de kom in i mitt liv.

Vad jag inte visste var hur lite jag kan påverka när de inte vill äta. Hur lite de känner för att sova. Hur många olika virussammansättningar som finns. Hur mycket de kan gråta när jag lämnar dem på inskolning. Hur viktigt det är med färgen på skolväskan. Hur olika vi ser på internets användningsområden. Hur svårt det är att lära dem inse pengars värde. Hur jobbigt det är att vara deras självklara medelpunkt. Och hur jobbigt det är när jag inte är det.

Som pedagog, och därmed en förmodad förebild för barn och deras föräldrar, blir det ännu en lite högre uppskruvad förväntan på mig att föregå med gott exempel som den coola mamman med god kommunikation med sina telningar.

Detsamma tror jag gäller oss alla vuxna som visar oss offentligt någonstans med våra barn, oavsett på stormarknaden eller i badhuset. Vågar vi ta en konflikt och få omvärldens ögon på oss?

Jag hoppas vi svarar ja.

Det är nämligen detta som gör att jag numera vågar kalla mig en cool förälder:

Jag oroar mig när de får konstiga utslag. Jag googlar när jag inte förstår att hantera trotsiga perioder. Jag säger ja när jag borde säga nej. Jag lyssnar på tuggummipoplåtar jag aldrig hört talas om vid bilåkning. Jag höjer inte för mycket på ögonbrynen när de ska peka ut egenhändigt valda kläder till skolavslutningen. Jag känner ofta att jag inte hänger med i hur de tänker. Jag kämpar med att få dem att använda ett vårdat språk. Jag lyckas sällan. Jag säger nej fast andra säger ja. Jag försöker alltid se dem i ögonen när vi ska prata allvar. Jag varnar och mutar dem då och då för att jag inte orkar tjafsa. Jag frågar mina vänner hur de gör i liknande situationer och lugnas av att samma problem finns överallt. Jag sväljer förtreten och tar konsekvensen, åtminstone vid var tionde konflikt. Och jag somnar ibland med dåligt samvete och tänker att jag ska göra på ett annat sätt i morgon.

Med andra ord är jag hur cool som helst. Dock inte alltid i mina barns ögon. Än.