Kategori: uppmuntran

Kategorier
inställning lärdomar uppmuntran

Säg inte inte alltid

vägvisare

Vill vi få rätt resultat av en annan persons agerande gäller det att bemöta denne med information som gagnar ditt syfte. Eller i klarspråk: Vill du få barnet att göra som du vill måste du säga just det. Inte det du inte vill ska ske.

Exempel. Mål: Jag vill att barnet ska gå i vägkanten för att på så sätt undvika att bli påkörd.

Jag säger: Gå inte utanför strecken nu så att du hamnar för långt ut i vägen!

Men jag borde säga: Gå nu här innanför strecken så hamnar du långt bort från bilarna!

Vad tror du barnet minns? Det man säger sist, det stannar kvar i minnet. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Hos oss vuxna är det ofta bra att lyfta något positivt först för att sedan lägga fram en konstruktiv kritik om vi vill ha till en förändring. Hos ett barn är det lättare att främst ägna sig åt den positiva effekten som kommer ske.

Jag hör mig själv och andra ofta säga ”Ät inte med händerna” istället för ”använd din gaffel”. Eller ”gunga inte på stolen” istället för ”sitt gärna med stolsbenen i golvet”.  Inte, inte, inte.

Ibland frågar jag barnen på jobbet hur man gör när man går på utflykt? ”Man springer inte iväg, man knuffas inte, man leker inte bara med en, man släpper inte sin handkompis,” blir svaret. ”Men vad får man göra, då? För att ha roligt?” undrar jag istället? Ställer jag frågan så får jag betydligt fler positiva utflyktsmöjligheter.

Inte är ett viktigt ord, det betyder sätta stopp. Men vill du lotsa barnet i positiv riktning är det oftast mer effektivt att utelämna det du vill undvika och istället trycka på det som är rätt.

Jämför med när du ska peka ut en körriktning åt någon som frågar efter vägen: ”I nästa korsning håller du höger, du kommer fel om du tar vänster!”

Vilket håll svänger man åt? Vad tror du man minns? Det ord som nämndes sist.

Låt det vara positivt.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
Föräldraskap lärdomar uppmuntran

Att lära lätt

Att lära lätt - bestiga egna berg

Det här med att lära sig saker skiljer sig en del mellan barn och vuxna. Vissa likheter finns dock:

  • För att lära oss något måste vi prova.
  • För att bli riktigt bra på något måste vi prova många gånger.
  • Vi kan också lära av våra misstag.

Tredje punkten är den som är svårast att ta till sig. Ibland kan det kännas jobbigt att lära av sina misstag eftersom vi då behöver inse att vi haft eller gjort fel tidigare. Ännu värre blir det förstås om någon annan än vi själva påpekar detta.

Om vi gör fel gång på gång utan att komma vidare till önskat resultat måste vi orka prova ett nytt sätt. Jämför med ett litet barn som håller på att lära sig något, exempelvis att köra med en lära-gå-vagn. Allt går bra tills ekipaget kommer fram till köksstolsbenet. Pang! Ett hjul fastnar. Vagnen kommer inte vidare. Ilska! Barnet backar tillbaka vagnen, tar ny sats i samma spår. Pang! Hjulet fastnar på samma ställe. Ilska!

Det kan ju tyckas enkelt att barnet borde inse att vagnen ska styras åt sidan för att undvika stolsbenet. Så tänker inte en 1,5-åring.

Vad händer då om vi visar 1,5-åringen hur man kan lyfta lite på lära-gå-vagnen för att byta riktning och komma förbi hindret? Att låta barnet få prova. Istället för att flytta undan stolsbenet åt henne/honom.

Då lär de sig själva.

Om jag vet detta borde jag ju, som relativt vuxen människa, också inse att om det blir tjafs och bråk vid barnens läggning måste jag hitta ett nytt tillvägagångssätt. Eller vid uppstigning. Eller vid matbordet. Eller vid läxläsning. Eller vid skärmtid. Eller vid hemkomsttider på helgkvällar. Eller vid ekonomisk gränsdragning vid klädköp.

Alla familjer har sina egna berg att bestiga vid olika tidpunkter i livet.

Jag uppmuntrar oss alla att ta en annan väg då och då om vi har kört fast. Och också att fråga den där personen som påpekar vår feltagna väg om råd när vi ändå håller på.

Då lär vi oss själva.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
Föräldraskap uppmuntran

Superkrafter – may the force be with you

superhjältar

Vi vuxna borde bli bättre på att se superkraften hos oss själva, vi hittar den ju så lätt hos våra barn.

Ibland funderar jag på just det här fenomenet; superhjältar figurerar nämligen omkring mig dagligen, både i samtalen med barnen, på film, i böcker, i legobyggen, mm.

Hos mina tjejer och hos barnen på jobbet ser jag deras egna unika superkrafter lysa igenom hela tiden. Det kan bland annat vara uppfinningsrikedom, nyfikenhet, empatisk förmåga, beslutsamhet, musikalitet eller enormt minne. Även att visa sina känslor, vilka de än vara månde, knäcka koden till att knäppa en dragkedja eller hjälpa sin kompis på med mössan är en superkraft. Att övervinna rädslor är en. Att våga säga nej är en annan.

Jag vet vilken som är min, inte den jag vill ha (vem vill inte kunna flyga eller bli osynlig då och då), utan vilken det är i realiteten. Jag har superkraften förmågan att vilja lyfta andra. Att få folk att förstå att ett eventuellt negativt utlåtande om dig inte får förta de nio positiva du också fått.

Vare sig du är liten eller stor.

PS. Jag ställde frågan till ett barn på fem år vilken som är hans superkraft. ”Att rita, jag är grym på att rita! ”, svarade han. ”Vilken är min då?” undrade jag. ”Du är bra på att vara fröken, du lär oss att inte slåss! ”

Den superkraften kan jag också leva med. Både här och i en galax långt bort.

Fråga dig själv vilken som är din?

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

 

Kategorier
uppmuntran

visauppskattning.nu

uppskattning
Visa uppskattning - ofta.

Vad är det frågan om?

Musikaliska hjältar och skådespelare dör och lämnar efter sig sörjande fans, följare och familjer. Överallt tar media upp hur många storheter som gått hädan under så kort tid (Lemmy, Alan Rickman, Bowie, Prince, Olle Ljungström…) Världens kändisar twittrar ut sin sorg, fansen skanderar densamma, tv-bolag lägger om sina tablåer för hyllningsprogram och samtidskulturjournalister radar upp spaltmeter av ovationer.

Självklart är dessa hjältar värda det.

Att läsa nämnda ovationer, författade av kvällstidningarnas krönikörer och förståsigpåare, ger mig en känsla av storhet och genialitet, dock ofta missförstådd sådan. Vi får läsa om vilken genomslagskraft personen i fråga har haft på hela den svenska, eller varför inte den universella, artistscenen. Personligheten har tack vare sina texter, sin scennärvaro eller sin musikalitet förändrat allt för otroligt många människor under livets gång. I synnerhet för kvällstidningskrönikören.

In memoriamskrifter är viktiga. För de efterlevande. Den de handlar om borde dock fått höra de vackra orden innan döden dök upp.

Jag vill härmed ha sagt hur himla viktigt det är att uttrycka sin uppriktiga uppskattning för någon innan det är för sent. Att göra det bums, nu, idag.

Det behöver inte vara någon som har förändrat hela din livsuppfattning. Det kan räcka med att det är någon som säger att den är glad att se dig på jobbet på måndag morgon. Eller som löser barnens rädsla för att simma ryggsim. Eller som får dig att känna dig speciell tack vare att du är som du är.

Människor som gör eller är något bra måste få veta. Det växer vi av. Att säga till servitrisen på lunchrestaurangen att du helst äter där eftersom hon är så himla trevlig mot alla kommer att göra henne jätteglad. Barnet på förskolan som får höra att hon är en fantastisk kompis kommer att stråla. Tonåringen som får veta att han har en cool frisyr får en skjuts i sin kamp mot sin självbild.

Jag har ett underbart exempel på sådana komplimanger som man borde ge men sällan gör: min vän Johan ringde telefonsupporten till en stor bank pga trilskande konton. Han fick prata med en tjej som gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, utan att lyckas. Johan bad att få prata med hennes chef. Han hörde hur nervös hon blev men kopplade honom vidare till sin överordnande. För denne förklarade Johan vilken tillgång banken hade i sin supporttjej och att hon borde bli rejält uppskattad tack vare sitt sätt att bemöta sina kunder.

Jag hoppas hon blev det. Innan hon gick vidare någon annanstans.