Cool förälder? Knappast.

När jag får barn kommer jag bli världens coolaste förälder. En så’n där som barnen vill vara hos, som man berättar saker för, som förstår sina barn och deras kompisar.

Jag kommer också att låta mina barn få lära sig av sina misstag, lita på dem, låta dem gå sina egna vägar medan jag hejar på dem i deras framgångssträvan och självsäkert vinkar av dem vid livets olika avgångar.

Så tänkte jag innan de kom in i mitt liv.

Vad jag inte visste var hur lite jag kan påverka när de inte vill äta. Hur lite de känner för att sova. Hur många olika virussammansättningar som finns. Hur mycket de kan gråta när jag lämnar dem på inskolning. Hur viktigt det är med färgen på skolväskan. Hur olika vi ser på internets användningsområden. Hur svårt det är att lära dem inse pengars värde. Hur jobbigt det är att vara deras självklara medelpunkt. Och hur jobbigt det är när jag inte är det.

Som pedagog, och därmed en förmodad förebild för barn och deras föräldrar, blir det ännu en lite högre uppskruvad förväntan på mig att föregå med gott exempel som den coola mamman med god kommunikation med sina telningar.

Detsamma tror jag gäller oss alla vuxna som visar oss offentligt någonstans med våra barn, oavsett på stormarknaden eller i badhuset. Vågar vi ta en konflikt och få omvärldens ögon på oss?

Jag hoppas vi svarar ja.

Det är nämligen detta som gör att jag numera vågar kalla mig en cool förälder:

Jag oroar mig när de får konstiga utslag. Jag googlar när jag inte förstår att hantera trotsiga perioder. Jag säger ja när jag borde säga nej. Jag lyssnar på tuggummipoplåtar jag aldrig hört talas om vid bilåkning. Jag höjer inte för mycket på ögonbrynen när de ska peka ut egenhändigt valda kläder till skolavslutningen. Jag känner ofta att jag inte hänger med i hur de tänker. Jag kämpar med att få dem att använda ett vårdat språk. Jag lyckas sällan. Jag säger nej fast andra säger ja. Jag försöker alltid se dem i ögonen när vi ska prata allvar. Jag varnar och mutar dem då och då för att jag inte orkar tjafsa. Jag frågar mina vänner hur de gör i liknande situationer och lugnas av att samma problem finns överallt. Jag sväljer förtreten och tar konsekvensen, åtminstone vid var tionde konflikt. Och jag somnar ibland med dåligt samvete och tänker att jag ska göra på ett annat sätt i morgon.

Med andra ord är jag hur cool som helst. Dock inte alltid i mina barns ögon. Än.