Helgiakttagelse

Lördagkväll, tjejkompisar är samlade. Musiken flödar, även lämplig dryck. Två scenarion dyker upp:

1995 – Vi är 20 år. Drycken som flödar är av sötare karaktär, typ cider. Musiken består av eurodisco, exempelvis Mr. Vain. Vi diskuterar vad vi vill bli; helst något som kan utveckla oss och föra oss vidare ut i världen. New York vore ju läckert.

2017 – Vi är +40 år. Drycken som flödar är av mognare karaktär, typ Ripasso. Eller citronvatten. Musiken består av de senaste hitsen från ”Så mycket bättre.” Vi diskuterar inte längre vad som kan utveckla oss. Vi diskuterar våra barn.

Det är så kul att betrakta dessa scenarion utifrån. Det är lätt att döma det tidigare som om det vore lättvindigt och naivt. Det är också lätt att se snusförnuftigt på det senare och tänka att vi vet så mycket mera nu.

Det som roar mig mest är hur engagerad jag och mina väninnor kan bli över ämnen som har med våra barn att göra.

Som 20-åringar stod vi själva i fokus. Vår utveckling och vad vi åstadkom var det viktigaste som fanns.

Som 40-åringar har vi skiftat fokus och diskuterar hellre hur våra barn mår, vad de får för pedagogiska möjligheter och vilka svårigheter de måste igenom. Hur kan vi enklast få insyn i barnets Snapchat eller Instagram? Vad sade barnets lärare vid senaste utvecklingssamtalet? Hur barnet i fråga hanterar sitt humör. Eller snarare hur vi som föräldrar hanterar detsamma.

Undrar hur det blir om ytterligare tjugo år när vi är 60? Vad finns då i glasen och vilken musik lyssnar vi på? Glider man successivt över till att omedvetet uppskatta dansband? Och vad kommer samtalsämnena bestå av? Resor, ålderskrämpor, byta villan mot lägenhet?

Förmodligen handlar de om våra barnbarn.

Eller snarare om hur våra egna barn uppfostrar dem.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.