Ljuspunkter i verkligheten

ljuspunkter

Allt vore himla mycket lättare om vi kunde fästa mest fokus på det som är bra, både hos oss själva och omvärlden.

Vi människor har av någon märklig anledning enklare att uppmärksamma negativa ting som sägs om oss eller andra. Får du nio positiva omdömen och ett kritiskt kan du ge dig på att det är det kritiska som ligger kvar och pyr i bakhuvudet när du borde sola dig i glansen av det som var bra.

Vilket slöseri med energi.

Allt blir mycket enklare när jag ser till vad som fungerar istället för vad som fallerar, i synnerhet med barnen; mina egna och de jag träffar på jobbet. Jag kan tänka (när min ytterst kissnödiga yngsta vägrar gå upp på övervåningens toalett om det är upptaget på nedervåningen, eftersom hon inte törs) att jag har misslyckats med att göra henne trygg. Å andra sidan törs hon sjunga inför publik och säga till stora barn att inte slåss. Där har någon lyckats få henne att tro på sin egen förmåga.

När barnen på jobbet inte alls verkar känna samma engagemang i samlingen jag planerat som jag själv gör, kan jag också uppleva att jag lyckats mindre bra.

Istället för att krympa av misstron på mig själv som entusiasmerande lärare, som vill visa barnen vikten av naturkunskap i ett experiment som för dagen inte intresserar dem för fem öre, borde jag istället vända fokus till det som fungerar – ta fram gitarren och kör! Eller lek. Eller bara prata. Det är alldeles enormt coolt att höra dessa ungars tankar och funderingar, ibland är det coolaste av allt att de tar mod till sig och bara delger.

Att lära sig lyssna på varandra är nog så svårt, vilken ålder man än tillhör, det behöver man öva sig i.

När jag ser att barnen faktiskt försöker, då är det lättare att tanka energi och tålamod inför de tillfällen när det mesta fallerar.

Det är så de flesta av oss fungerar.

Även på jobb där merparten är vuxna.