Kategorier
arbete lärdomar

Förebilder

Då och då behöver jag greppa tag i min självbild och inse att jag är som jag är och välja vad jag vill göra med det.

Ibland ser jag en egenskap hos någon annan och önskar att det var precis just sådan jag vore. Ibland hittar jag egenheter hos mig själv som jag önskar att jag faktiskt saknade.

Vi har dem allihop, de där egenheterna.

När detta händer är det av godo att lära sig något nytt av människan med de önskvärda egenskaperna. Att förstå att jag har med en förebild att göra. Det är ju så här jag vill vara. Eller möjligen bli.

Att ha en förebild är enkelt. Eller att ha massor. Hur många kan du räkna upp?

Att vara en förebild är svårare. Plötsligt måste jag ha egenskaper och förmågor att förvalta och leva upp till. Utan att tappa balansen på piedestalkanten. Utan att glorian halkar ner och skymmer sikten. Att tappa strålglansen är extremt ledsamt och mycket energikrävande att polera upp på nytt.

Det viktiga här är dock att veta att förebilder både kan göra och ha fel men att de oftast också gör upp med detta. Efter det kan de göra rätt och lära vidare.

Som förälder är du en förebild. Som lärare är du en. Som kollega en annan. Eller som granne. Vän. Nätanvändare. Medtrafikant. Listan kan göras lång.

Det coola med förebilder är att de lär dig något. De lär dig hur du vill vara och hur du kan komma vidare. När du har hittat dem och lärt dig anamma det du uppskattar hos dem har du också fört både en del av dem och dig själv vidare till övriga världen.

Jag imponeras ibland av de unga nittiotalister jag möter, på jobbet och i sociala sammanhang. Energiska, uttrycksfulla, nyfikna. ”Jag känner igen mig”, säger jag med illa spelad saknad. ”Du är precis som jag var.” Lätt att låta bitterheten lysa igenom bara en nanosekund innan den bästa, mest innerligt önskade och överraskande repliken kom: ”Ja. Men du är ju som jag vill bli.”

Det coolaste av allt är att du högst troligen kommer att bli en förebild själv. Oavsett område. Ofta får du aldrig veta om det.

Men du är en.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
förväntningar inställning

Att springa som en tjej?

Jag tänker inte starta en feministisk debatt. Min syn är att det i världen finns tjejer, killar och de som bekänner sig däremellan, vilka de än vara månde. Punkt. Vad är problemet? Låt folk vara som de är.

Vad som dock stör mig är när vi förutsätter att man måste vara på ett visst sätt beroende på till vilket kön man bekänner sig.

Jag har ofta gillat saker som anses typiskt för killar. Samtidigt älskar jag skor och väskor, det anses typiskt för tjejer. Vad säger det om mig?  Vad säger det om omvärlden?  Spelar det någon roll? Inte för mig.

Vad som spelar roll för mig är att jag tycker om att killar och tjejer är olika, till och med det stereotypa kan vara roligt att uppmärksamma. Ofta gör killar på ett sätt och tjejer på ett annat. Eller så tror jag att det är så och blir överraskad när jag upptäcker att det är annorlunda. Det viktiga för mig är att ingen, och då menar jag ingen, varken kille, tjej eller de där emellan, ska må dåligt för att omvärlden väljer att tillskriva oss egenskaper som inte överensstämmer med vilka vi är. Bara för att vi tror att det är så det brukar vara.

När du har tid kan du titta på denna film för att förstå vad jag menar. Se den inte som en för länge sedan gjord reklam. Se den i stället som en inspiration och väckarklocka. Den anspelar på synsättet på tjejer, den kunde lika gärna gjorts för killar, eller för dem där emellan.

Spelar det någon roll?

”Run like a girl” (öppnas i eget fönster)

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
Föräldraskap lärdomar uppmuntran

Att lära lätt

Det här med att lära sig saker skiljer sig en del mellan barn och vuxna. Vissa likheter finns dock:

  • För att lära oss något måste vi prova.
  • För att bli riktigt bra på något måste vi prova många gånger.
  • Vi kan också lära av våra misstag.

Tredje punkten är den som är svårast att ta till sig. Ibland kan det kännas jobbigt att lära av sina misstag eftersom vi då behöver inse att vi haft eller gjort fel tidigare. Ännu värre blir det förstås om någon annan än vi själva påpekar detta.

Om vi gör fel gång på gång utan att komma vidare till önskat resultat måste vi orka prova ett nytt sätt. Jämför med ett litet barn som håller på att lära sig något, exempelvis att köra med en lära-gå-vagn. Allt går bra tills ekipaget kommer fram till köksstolsbenet. Pang! Ett hjul fastnar. Vagnen kommer inte vidare. Ilska! Barnet backar tillbaka vagnen, tar ny sats i samma spår. Pang! Hjulet fastnar på samma ställe. Ilska!

Det kan ju tyckas enkelt att barnet borde inse att vagnen ska styras åt sidan för att undvika stolsbenet. Så tänker inte en 1,5-åring.

Vad händer då om vi visar 1,5-åringen hur man kan lyfta lite på lära-gå-vagnen för att byta riktning och komma förbi hindret? Att låta barnet få prova. Istället för att flytta undan stolsbenet åt henne/honom.

Då lär de sig själva.

Om jag vet detta borde jag ju, som relativt vuxen människa, också inse att om det blir tjafs och bråk vid barnens läggning måste jag hitta ett nytt tillvägagångssätt. Eller vid uppstigning. Eller vid matbordet. Eller vid läxläsning. Eller vid skärmtid. Eller vid hemkomsttider på helgkvällar. Eller vid ekonomisk gränsdragning vid klädköp.

Alla familjer har sina egna berg att bestiga vid olika tidpunkter i livet.

Jag uppmuntrar oss alla att ta en annan väg då och då om vi har kört fast. Och också att fråga den där personen som påpekar vår feltagna väg om råd när vi ändå håller på.

Då lär vi oss själva.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

 

Kategorier
ålderskris inställning

Ålderskris?

Det är riktigt roligt att höra barn diskutera folks ålder.

Jag frågade mina egna häromdagen hur många år man är när man är gammal. ”Vaddå, gammal? Gammal eller jättegammal? Jättegammal är man när man är 98. Gammal är man vid 50!”, löd domen.

Det är intressant att de här gränserna flyttas i takt med att åren går. Som liten tyckte jag själv att bli sju år måste vara höjdpunkten eftersom jag då skulle få börja i skolan som min idol till storebror. När jag var 13 var det två hela års väntan kvar tills jag fick gå på 15-årsdiscon. Att sedan fylla 18 och ta körkort blev nästa milstolpe att längta till.

När åren fortsätter att rulla på blir de där milstolparna något som ibland anses vara självklarheter men som ändå är helt livsavgörande – jobb, lägenhet, familj, större boende, nyare jobb, självförverkligande. Ibland når vi målet vi längtat efter helt klockrent. Ibland blir drömmarna och målen vi satt upp bäst som just drömmar. Ibland överträffar verkligheten allt.

Då och då får jag titta i backspegeln med ett förlåtande öga och vara nöjd med allt jag faktiskt lyckats lära mig. Och blicka framåt med engagerad blick.

Eller så inser jag helt enkelt att ordet ålderskris är ett uttryck som är väldigt skönt att skylla på när jag skäms över mitt sätt att tänka.

Här följer dock några exempel på hur jag vet att jag är i farozonen för en möjlig kris beroende på tilltagande ålder, kanske känner du igen dig i något:

  • När jag ska berätta en historia om ”när jag pluggade i Frankrike för tio år sedan” och plötsligt inser att det var tjugo år sedan.
  • När det främst är 60-åriga män som numera ger mig komplimanger för mitt utseende. (Det är ju dock glädjande att ens bli uppskattad.)
  • När jag på allvar behöver fundera på om de här brallorna ser för ungdomliga ut på mig.
  • När jag funderar på om jag ens kan gå in i butiken som säljer de alltför ungdomliga brallorna.
  • Att jag ens säger brallor.
  • När jag tittar på Top Gun och seriöst tycker att Tom Cruise borde ha hjälm när han åker mc.
  • När jag byter från Mix megapol till P2 eftersom jag irriteras över att ”det babblas så mycket.”
  • När det inte känns helt ok att jag plötsligt anser Danny Saucedo vara snyggare än Zlatan.

Jag stuvar in mina ungdomliga nyinköpta ålskinnsbrallor i garderoben och drar på mig mina vanliga jeans. Samtidigt far det genom huvudet att ålderskriser är detsamma som barns trotsiga perioder.

Och dem kallar vi utvecklingsfaser.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Våghalsens fall

Hur blev det plötsligt så här?

Som ung på 1990-talet och boende på landsbygd var det självklart att ha moped som fortskaffningsmedel. Alternativet var att åka med de coola killarna på deras Yamaha DT. Min Crescent Compact var silverfärgad och gick inte fort. En smula våghalsigt försökte jag dock köra, en gång på bakhjulet in i en björk i mammas och pappas trädgård. Ingen såg mig.

Ett decennium senare och student i lärosätenas högborg tjusades jag av nära killkompisens 1000-kubikare. Märkligt nog kände jag mig mer odödlig på den ju fler tentor som låg framför mig. Vindens fart triggade mig. Våghals av stora mått. Tillit till kompisens djärva körförmåga också, även den av stora mått, kan tilläggas.

Så döm då om min förvåning när jag ytterligare ett drygt decennium senare, dvs i nutid, skulle prova en av vännernas sons cross. ”Det fixar jag, jag gillar när det går fort!”, hörde jag mig självsäkert säga. Vad hände då när jag satt på crossen med en hel åker utan hinder att parera?

Jag vågade inte ens lägga i treans växel.

Arg på min egen nyvunna rädsla började tankarna sätta fart: Vad är det som hänt med mig här? Varför tjusas jag inte av vinden i håret längre? Svaret framkom efter samtal med maken vid middagsbordet. ”Du har ju mer att förlora nu,” slog han klokt fast.

Och så är det ju. Som ung ansåg jag att kontrollen helt låg hos mig själv. Som vuxen ser jag idag vilka andra faktorer som spelar in. Och hur andra människor spelar roll.

Hur lite vi än vet om vad som kan hända i morgon så skriker förnuftet att vi åtminstone ska påverka det som går. Som att köra försiktigt på treans växel på en cross – då är det inget mer som skadas än den egna självkänslan.

Vi pushar gärna våra barn att våga, vara framåt och testa. När slutar vi själva med det?

Jag som alltid vill lära mig mer och har vågat prova. Jag behöver nog gå en kvällskurs i något nytt. Italiensk turistkonversation, det låter lagom våghalsigt.

PS. Min 25-årige coole lillkusin har nu tagit på sig att agera coach till mig i vågandets ädla konst. Vi håller på att upprätta en lista av saker att göra som jag provat förr men inte vågar idag. Jag återkommer med resultatet.

Om jag törs.

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

Kategorier
Föräldraskap uppmuntran

Superkrafter – may the force be with you

Vi vuxna borde bli bättre på att se superkraften hos oss själva, vi hittar den ju så lätt hos våra barn.

Ibland funderar jag på just det här fenomenet; superhjältar figurerar nämligen omkring mig dagligen, både i samtalen med barnen, på film, i böcker, i legobyggen, mm.

Hos mina tjejer och hos barnen på jobbet ser jag deras egna unika superkrafter lysa igenom hela tiden. Det kan bland annat vara uppfinningsrikedom, nyfikenhet, empatisk förmåga, beslutsamhet, musikalitet eller enormt minne. Även att visa sina känslor, vilka de än vara månde, knäcka koden till att knäppa en dragkedja eller hjälpa sin kompis på med mössan är en superkraft. Att övervinna rädslor är en. Att våga säga nej är en annan.

Jag vet vilken som är min, inte den jag vill ha (vem vill inte kunna flyga eller bli osynlig då och då), utan vilken det är i realiteten. Jag har superkraften förmågan att vilja lyfta andra. Att få folk att förstå att ett eventuellt negativt utlåtande om dig inte får förta de nio positiva du också fått.

Vare sig du är liten eller stor.

PS. Jag ställde frågan till ett barn på fem år vilken som är hans superkraft. ”Att rita, jag är grym på att rita! ”, svarade han. ”Vilken är min då?” undrade jag. ”Du är bra på att vara fröken, du lär oss att inte slåss! ”

Den superkraften kan jag också leva med. Både här och i en galax långt bort.

Fråga dig själv vilken som är din?

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

 

Kategorier
arbete Föräldraskap förskolan

Ljuspunkter i verkligheten

Allt vore himla mycket lättare om vi kunde fästa mest fokus på det som är bra, både hos oss själva och omvärlden.

Vi människor har av någon märklig anledning enklare att uppmärksamma negativa ting som sägs om oss eller andra. Får du nio positiva omdömen och ett kritiskt kan du ge dig på att det är det kritiska som ligger kvar och pyr i bakhuvudet när du borde sola dig i glansen av det som var bra.

Vilket slöseri med energi.

Allt blir mycket enklare när jag ser till vad som fungerar istället för vad som fallerar, i synnerhet med barnen; mina egna och de jag träffar på jobbet. Jag kan tänka (när min ytterst kissnödiga yngsta vägrar gå upp på övervåningens toalett om det är upptaget på nedervåningen, eftersom hon inte törs) att jag har misslyckats med att göra henne trygg. Å andra sidan törs hon sjunga inför publik och säga till stora barn att inte slåss. Där har någon lyckats få henne att tro på sin egen förmåga.

När barnen på jobbet inte alls verkar känna samma engagemang i samlingen jag planerat som jag själv gör, kan jag också uppleva att jag lyckats mindre bra.

Istället för att krympa av misstron på mig själv som entusiasmerande lärare, som vill visa barnen vikten av naturkunskap i ett experiment som för dagen inte intresserar dem för fem öre, borde jag istället vända fokus till det som fungerar – ta fram gitarren och kör! Eller lek. Eller bara prata. Det är alldeles enormt coolt att höra dessa ungars tankar och funderingar, ibland är det coolaste av allt att de tar mod till sig och bara delger.

Att lära sig lyssna på varandra är nog så svårt, vilken ålder man än tillhör, det behöver man öva sig i.

När jag ser att barnen faktiskt försöker, då är det lättare att tanka energi och tålamod inför de tillfällen när det mesta fallerar.

Det är så de flesta av oss fungerar.

Även på jobb där merparten är vuxna.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Jämförelsestress

Diskussion mellan yngre familjemedlem och mig själv. Hon: ”Men alla andra får ju det!” Jag: ”Jag bryr mig inte om vad alla andra får, i vår familj är det så här.”

Ekot från min egen barndom ringer i öronen när jag nu yttrar dessa bevingade ord. Orden som borde vara mer citerade än kända latinska uttryck. Så många gånger de sagts, hörts och upprepats; vi bryr oss inte om vad alla andra får eller har.

Det gör vi självklart visst. I synnerhet när det gäller våra barn.

Vi vuxna är ofta riktigt bra på att låta påskina att vi låter barnen gå sina egna vägar. Vi uppmuntrar dem, vi peppar, vi berömmer dem, i bästa fall även med några stänk av konstruktivt tänkande. Vi är stolta föräldrar som förklarar för barnen vikten av att tänka själva och våga stå för sina åsikter.

Det som verkar skrämma oss är om våra barn på något sätt skulle hamna utanför på grund av avsaknad av ena eller andra ting. Det kan röra sig om telefoner, märkeskläder, Instagramkonton eller skolväskor. Även storlek på veckopeng, längd på vistelse på fritids eller förskola, utövande av stimulerande hobbies, skolbetyg samt årliga sol-eller skidsemesterresor verkar kunna stressa oss föräldrar till jämförelse.

Lek med tanken att du skulle ge dina barn allt det där de ber om. Vara ute så länge de vill, ladda ned vad som helst till datorn, skaffa en ny telefon varje gång det kommer en, se varje ny biopremiär, spela dataspel utan urskiljning, åka till leklandet varje vecka, äta godis när de är sugna, göra deras läxuppgifter, söka deras sommarjobb, sälja deras jultidningar, ge dem en häst, ge dem en moped, ge dem en hund. Alla andra har ju en.

Att lära barnen att ha längtat och kämpat för något skulle då upplevas ganska främmande. Även övningen i att tänka kritiskt. Du hade dock legat överst på jämförelsestresslistan, med övriga föräldrar totalt besegrade på upploppet.

Helt ärligt, hur skönt hade det inte varit om den där frasen ”jag bryr mig inte, i vår familj är det så här” blir sann. Att vi säger den med både eftertanke och övertygelse.

Frågan är då varför det står ett par nya klarröda Converseskor i storlek 33 i hallen? De jag köpte i en helt annan prisklass saknade visst det speciella lilla märket jag inte trodde var något vi bryr oss om i vår familj.

Tur för dottern att hon har släktingar i storstaden som förstår.

 

 

Kategorier
Föräldraskap gränssättning självinsikt

Att sopa banan

Efter att ha tagit del av senaste tidens debatt om det så kallade curlingfenomenet i dagspressen känns det roligt att ge sig in i densamma.

I ena lägret kamperar respekterad barnpsykolog som menar att curlade barn kan få svårigheter med gränser och konsekvenser senare i livet. På andra sidan bron står känd författare som säger att barn till curlingföräldrar inte bevisats lida någon brist på dylika fenomen i senare levnadsår.

Jag undrar hur man rättvist mäter ett sådant resultat i verkliga livet?

En förälder som skjutsar sitt barn till alla aktiviteter samt skänker det pengar/prylar när barnet ber om det anses å ena sidan som curlare. En förälder som är otydlig vid gränsdragning och inte gärna tar konflikt med barnet anses å andra sidan som detsamma.

Då ställer jag mig frågan: Tror mina barn att jag älskar dem mindre om de inte får en Iphone 7 i julklapp? Nej. De kommer dock alltid låta mig få veta att grannkillen har fått en. Älskar jag mina barn mindre när jag fått en dörr ursinnigt smälld i ansiktet på grund av gräl om icke önskvärt språkbruk? Nej. Men mitt samvete gnager och undrar hur jag borde gjort i stället. Älskar mina barn mig mindre när jag lyfter ut dem från storköpet med halspulsådern bultade efter att vår överenskommelse om icke-syskonbråk kollapsat och en skriker högt medan den andra deklarerar att jag är så himla orättvis? Nej. Men jag känner mig stärkt av att jag sätter en gräns och på så sätt visar barnen att jag är tydlig. Skammens rosor och omvärldens blickar bränner dock en smula.

Helt ärligt tycker jag att tidigare nämnda debatterande herrar talar om samma sak men missförstår varandra rent språkmässigt. Problemet är att ordet engagemang ofta verkar likställas med curlande.

Att vara en engagerad förälder är inte det samma som att sopa bort hinder för sitt barn. Att skjutsa barnen till tennisträningen eller köpa en tilltjatad pryl i affären är inte att vara curlingförälder.

Att sätta stopp för hur många aktiviteter som vill utövas eller hur många prylar som vill inhandlas är snarare det viktiga. Och att engagera sig lika mycket i ungarnas läxor som i deras hobbies. Och självklart vinna över dem i spel då och då. Samt att sätta tydliga gränser som låter barnen känna trygghet. Vi vuxna måste orka ta konflikten, eller åtminstone ha det som målsättning. I en värld av alltför många valmöjligheter behövs en kärleksfullt stabil motvikt.

Om jag har möjlighet kommer jag kunna mäta av resultatet om tjugo år. Förhoppningsvis rättvist.

 

Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Cool förälder? Knappast.

När jag får barn kommer jag bli världens coolaste förälder. En så’n där som barnen vill vara hos, som man berättar saker för, som förstår sina barn och deras kompisar.

Jag kommer också att låta mina barn få lära sig av sina misstag, lita på dem, låta dem gå sina egna vägar medan jag hejar på dem i deras framgångssträvan och självsäkert vinkar av dem vid livets olika avgångar.

Så tänkte jag innan de kom in i mitt liv.

Vad jag inte visste var hur lite jag kan påverka när de inte vill äta. Hur lite de känner för att sova. Hur många olika virussammansättningar som finns. Hur mycket de kan gråta när jag lämnar dem på inskolning. Hur viktigt det är med färgen på skolväskan. Hur olika vi ser på internets användningsområden. Hur svårt det är att lära dem inse pengars värde. Hur jobbigt det är att vara deras självklara medelpunkt. Och hur jobbigt det är när jag inte är det.

Som pedagog, och därmed en förmodad förebild för barn och deras föräldrar, blir det ännu en lite högre uppskruvad förväntan på mig att föregå med gott exempel som den coola mamman med god kommunikation med sina telningar.

Detsamma tror jag gäller oss alla vuxna som visar oss offentligt någonstans med våra barn, oavsett på stormarknaden eller i badhuset. Vågar vi ta en konflikt och få omvärldens ögon på oss?

Jag hoppas vi svarar ja.

Det är nämligen detta som gör att jag numera vågar kalla mig en cool förälder:

Jag oroar mig när de får konstiga utslag. Jag googlar när jag inte förstår att hantera trotsiga perioder. Jag säger ja när jag borde säga nej. Jag lyssnar på tuggummipoplåtar jag aldrig hört talas om vid bilåkning. Jag höjer inte för mycket på ögonbrynen när de ska peka ut egenhändigt valda kläder till skolavslutningen. Jag känner ofta att jag inte hänger med i hur de tänker. Jag kämpar med att få dem att använda ett vårdat språk. Jag lyckas sällan. Jag säger nej fast andra säger ja. Jag försöker alltid se dem i ögonen när vi ska prata allvar. Jag varnar och mutar dem då och då för att jag inte orkar tjafsa. Jag frågar mina vänner hur de gör i liknande situationer och lugnas av att samma problem finns överallt. Jag sväljer förtreten och tar konsekvensen, åtminstone vid var tionde konflikt. Och jag somnar ibland med dåligt samvete och tänker att jag ska göra på ett annat sätt i morgon.

Med andra ord är jag hur cool som helst. Dock inte alltid i mina barns ögon. Än.