Kategorier
barnperspektiv Föräldraskap

Trovärdighet ur barns perspektiv

Jag minns en jul när jag var fem år och jättesjuk i halsfluss. Jag satt i sjukhusets väntrum för att ta sk. sänka. Min pappa förklarade för mig att det var en spruta, vilket gjorde mig rädd. ”Hur känns den, gör den ont?”, undrade jag. Pappa försäkrade att den inte skulle göra det och visade med ett tryck med fingret i handen hur det förmodade sticket skulle kännas.

Jag minns att jag blev helt lugn eftersom det inte kändes alls. Och pappa ljuger ju inte.

Jag minns också skräcken och smärtan i armen när nålen kändes som ett ilsket getingstick. Men mest minns jag hur arg jag var på stackars pappa som hade ljugit så uppenbart för mig.

Och det är ju det vi så ofta gör för våra barn, i tron att vi skyddar dem.

Trettiotvå år senare satt jag själv med min yngsta på sjukhuslab för att ta många rör av hennes blod pga allergiutredning. Jag minns att jag sade som det var; det kommer sticka, det gör ont, sedan går det över. Hon grät, hon lekte med min plånbok, hon fick snygga plåster. Jag minns också att labpersonalen uppmuntrade oss rejält efteråt eftersom vi agerat sanningsenligt.

Jag tror på att säga som det är i många, många fall. Barn vill ha något de kan tro på, det är det som lär dem tillit. Åtminstone när det gäller mer vardagliga ting; att förklara krig och död kräver också sanning men med mer detaljfattighet.

Mina barn gråter fortfarande ibland när de tar blodprov eller går till tandläkaren, men har vi pratat om det i förväg och lagt fram det som en cool företeelse går det lättare. Förberedelser fungerar ofta, vad det än handlar om.

Det viktiga är att vi visar barnen att de klarar av det de ska gå igenom. Det är jobbigt, absolut. Det är möjligt, definitivt.

Och min pappa har aldrig friserat sanningen speciellt mycket för mig efter den där gången. Vad jag vet.

Kategorier
inställning

Vår inställning påverkar rejält

Sättet på vilket vi lägger fram saker för barnen är extremt betydelsefullt.

Att bemöta barn på väg in i bilen för en längre resa kan ske på olika sätt:

Scenario 1 : Nu har vi tyvärr en lång väg att köra (så nu gäller det att inte sura!) Scenario 2: Nu har vi som tur är en lång väg att köra (så att vi kan ha kul på vägen!)

Vårt förhållningssätt speglar vilka förväntningar vi, och då även barnet, borde ha på vad som komma skall. Klarar vi av att lyfta upp något som ska ske mer positivt fungerar det ofta bättre.

Ett exempel till är skolan. Här verkar det vara gängse norm att vi bemöter den som något jobbigt, att det är synd om barnen att de ska vara tvungna att vara där i så himla många år. Ofta klagar vi vuxna på skolan; lokaler, arbetssätt, kunskapsmöjligheter, etc. Barnen hör sådant. De tar in och tar efter.
Bemöter vi istället skolan som ett ställe där du kommer att lära dig så himla mycket och prova på många nya saker, blir det förhoppningsvis intressantare att vara där. Vi borde engagera oss mycket i detta, uppmuntra, vara intresserade och med glädje ta del av vad barnen gör i sitt klassrum.

Tryck på det positiva i barnets kunskaper, det som fungerar, istället för att lägga alltför stort fokus vid det som inte går så bra: Barnet har svårigheter med matte, ok, vi får jobba med det tillsammans lite mer under veckorna. Barnet gillar att skriva historier, wow, vilken fantasi du har, det kommer du ha nytta av hela livet!

Peppa, pusha, uppmuntra, bry dig om.
Men framför allt – var närvarande. Och börja med en positiv inställning.

De märker av den.

Kategorier
uppmuntran

visauppskattning.nu

Vad är det frågan om?

Musikaliska hjältar och skådespelare dör och lämnar efter sig sörjande fans, följare och familjer. Överallt tar media upp hur många storheter som gått hädan under så kort tid (Lemmy, Alan Rickman, Bowie, Prince, Olle Ljungström…) Världens kändisar twittrar ut sin sorg, fansen skanderar densamma, tv-bolag lägger om sina tablåer för hyllningsprogram och samtidskulturjournalister radar upp spaltmeter av ovationer.

Självklart är dessa hjältar värda det.

Att läsa nämnda ovationer, författade av kvällstidningarnas krönikörer och förståsigpåare, ger mig en känsla av storhet och genialitet, dock ofta missförstådd sådan. Vi får läsa om vilken genomslagskraft personen i fråga har haft på hela den svenska, eller varför inte den universella, artistscenen. Personligheten har tack vare sina texter, sin scennärvaro eller sin musikalitet förändrat allt för otroligt många människor under livets gång. I synnerhet för kvällstidningskrönikören.

In memoriamskrifter är viktiga. För de efterlevande. Den de handlar om borde dock fått höra de vackra orden innan döden dök upp.

Jag vill härmed ha sagt hur himla viktigt det är att uttrycka sin uppriktiga uppskattning för någon innan det är för sent. Att göra det bums, nu, idag.

Det behöver inte vara någon som har förändrat hela din livsuppfattning. Det kan räcka med att det är någon som säger att den är glad att se dig på jobbet på måndag morgon. Eller som löser barnens rädsla för att simma ryggsim. Eller som får dig att känna dig speciell tack vare att du är som du är.

Människor som gör eller är något bra måste få veta. Det växer vi av. Att säga till servitrisen på lunchrestaurangen att du helst äter där eftersom hon är så himla trevlig mot alla kommer att göra henne jätteglad. Barnet på förskolan som får höra att hon är en fantastisk kompis kommer att stråla. Tonåringen som får veta att han har en cool frisyr får en skjuts i sin kamp mot sin självbild.

Jag har ett underbart exempel på sådana komplimanger som man borde ge men sällan gör: min vän Johan ringde telefonsupporten till en stor bank pga trilskande konton. Han fick prata med en tjej som gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, utan att lyckas. Johan bad att få prata med hennes chef. Han hörde hur nervös hon blev men kopplade honom vidare till sin överordnande. För denne förklarade Johan vilken tillgång banken hade i sin supporttjej och att hon borde bli rejält uppskattad tack vare sitt sätt att bemöta sina kunder.

Jag hoppas hon blev det. Innan hon gick vidare någon annanstans.

Kategorier
barnperspektiv

Resa med barn

125 mil i bil med barn i baksätet – hur går det?

Förra sommaren åkte familjen på bilsemester i Europa. Målet var att besöka vänner i franska alperna men innan dess ville jag visa barnen Paris. Paris, denna magiska plats som aldrig upphör att överväldiga.

Det är dock ett par mil dit i bil.

Välvilliga nära och bekanta påpekade försynt hur många mil det faktiskt är, i synnerhet med barn i bil.

Som de stundtals amishliknande föräldrar vi förefaller att vara, tackar jag min lyckliga stjärna (läs: morfar) att han införskaffat läsplattor till barnen i julklapp. När yngsta dottern byggde en i lego och låtsastittade på filmer kände han uppenbarligen att något måste göras. För detta är jag honom djupt tacksam.

Att se en stad som Paris ur ett barns synvinkel var enormt.

Som vuxna lade min man och jag många pretentioner och måsten på hyllan, vi hade båda sett det man ”bör se” i denna romantikens huvudstad tidigare och lade därför krut på att få barnens tentakler att spela fritt. Att åka metron på måfå och titta på folk roade stort, framför allt när vi träffade på en ung svensk au pair på vift i den sena julikvällen, med en magisk förmåga att förklara hur franska barn äter middag för våra förfärat lyssnande döttrar. Eller att låta dem härja loss i supermarchén och köpa picknick avnjuten med Eiffeltornet som fond, med en mor och far sippandes på vin rouge. Barnen rusade runt med baguettebit och körsbär i var näve, räknandes hundar klädda i små outfits. 13 st kom vi upp i under tre dygn.

Vi märkte att det blev betydligt lättare och roligare för oss alla när vi först gjorde saker ur barnens perspektiv och sedan ägnade oss åt ting vi vuxna är mer roade av, t.ex äta på restaurang eller sitta på en uteservering.

Det viktigaste av allt var att det fick ta tid.

Är man på väg till Sacre Coeur, för att insupa någon sorts fransk kultur, måste det vara tillåtet att få titta på alla gatukonstnärer i trappan på väg upp. Det tar tid. Att låta barnen välja två saker var i souvenirshopparna på Montmartre tar också tid.

Och ja, de kommer välja ett hysteriskt blinkade eiffeltorn i plast. Det är bara att gratulera dem till hur nöjda de är med sitt fina val.

leksaksEiffeltorn

(Sugen på fler Paris-med-barn-tips? Ät! Handla roliga frukter och bär, låt barnen peka och välja. Törs man så prova sniglar och grodlår, coolt att våga. Rätt gott är det också, om man gillar vitlök.

Skippa Eurodisney om man har problem med köer och mycket folk. Vi hittade ett ställe, Jardin d’Acclimatation, i centrala Paris med okej åkattraktioner för barn innan tonåren, fina grönytor och lekplatser samt ett litet tåg som var perfekt för en halvdag för familjen. Nästan inga turister men en del franska fritidsbarn.

Beställ bakverk. Ingenstans smakar macarons så bra som i Paris.

Prata om Zlatan med servitörerna, de dyrkar honom och då är det lättare att få snabb service, framför allt om barnen har en PSG-keps på sig. Eller mamma.)

Kategorier
förväntningar

Att leva i nuet

Att leva i nuet

”På lördag ska vi göra något roligt!” ”På semestern ska vi bada!” ”När jag hämtat er på fritids ska vi mysa!”

Imorgon, nästa vecka, i sommar, senare, se’n, se’n, se’n..

Jag hör mig själv upprepa dessa ord, som väl egentligen är menade att vara något roligt, något förväntansfullt som ungarna, familjen eller jag själv ska längta till. När jag funderar närmare på det undrar jag om effekten faktiskt uteblir.

Barn lever för stunden, beroende på ålder blir det där framtidsperspektivet svårförståeligt och något de tappar tålamodet i väntan på. Oftast är det jag själv som lägger ofantligt stora förväntningar på hur mysigt det ska bli med en julafton med tindrande barnaögon, ljumma sommarkvällar med krocketspelande familjemedlemmar eller uppspelta glädjetjut på nöjesfältet. Det är jag själv som målar upp bilden av hur härligt det kommer att bli vid just det där tillfället som jag ser fram emot imorgon, till helgen eller nästa månad.

Vem blir mest besviken när förväntningarna inte håller? Borde jag inte fatta bättre? Jo, självklart.

Därmed inte sagt att det här med att se fram emot skulle vara något dåligt. Det är viktigt för barnen (och uppenbarligen mig själv) att förstå vitsen av att vänta på något gott, att försöka komma vidare och nå ett mål. Att längta.

För ett barn är det dock vägen till målet som är det viktiga; en vuxen vet att resultatet av att baka en tårta är att man får avnjuta den till kaffet. Ett barn njuter snarare av att få göra den. Eller att bygga en lådbil; arbetet med att leta fram rätt hjul, måla brädor och klistra fast dekaler är för ett barn själva festen, att sedan köra med den överges ganska snabbt.

Vuxna och barn har alltså olika syn på förväntan och att leva i nuet. Direktbelöning är viktigt för ett barn, framtidsbelöning är viktigt för en vuxen. Inget av dem är bättre än det andra, bara två olika sätt att längta.

Som vuxen känner jag självklart också till att om jag städar i garaget blir det bättre plats åt de tre påbörjade lådbilarna som tronar därinne, och jag slipper grymta om att vi samlar grejer överallt. Jag borde njuta av vägen till målet att få ett renstädat garage och se tjusningen i att feja, plocka, kasta och sopa.

Men snart är det semester.

Jag gör det se’n.

Kategorier
Föräldraskap

Vision före-efter barn

Förslitning eller förstärkning?

Betydligt yngre, och betydligt mer naiva, träffades min man och jag. Under utvecklande samtal och rörande ense diskussioner kunde vi sitta och sia om framtiden med oss själva i huvudrollen som kompetenta och coola föräldrar. Jag minns att vi under en balkongdrink i vår Malmölägenhet var otroligt nöjda med strategin vi hade utarbetat som gick ut på att vi skulle hålla ihop i vårt föräldraskap; om den framtida sexåringen försökte sig på att spela ut oss mot varandra skulle vi genomskåda varje steg och hålla ihop. Så gör kompetenta föräldrar, sade vi och gratulerade varandra över glasets kant.

Tillåt mig småle. Eller ännu hellre, tillåt mig gapskratta.

Tack vare två barn och oändligt mycket mer föräldraerfarenhet senare kan vi nu se tillbaka på den där visionen om att vara överens om allt som en naiv utopi. Tack vare alla meningsskiljaktigheter, läggdagstjafs, bilresor, mutor, syskonavundsjuka, sömnbrist, insikter, omprioriteringar, mat-bestående-av-endast-pastahjul-och-gurka-middagar, oändliga barnvagnskilometer, tiotusen kreativa dagispyssel som går sönder om man försöker flytta dem, dammråttor, skrubbsår, självklippt hår, lördags/söndags/onsdags/måndagsgodis, veckopengsbryderi, storköpsraseriutbrott, mardrömmar, kruppnätter, överdragsbyxgruff, uppkäftighet, förlåtkramar och naggat samvete.

Icke desto mindre är det viktigt att ha visioner, utan dessa hade vi ju inte lärt oss allt det nya som istället blev, och som faktiskt blev mer fantastiskt än vi kunnat drömma om.

Det är dock lätt att se bråk och meningsskiljaktigheter som uppkommer oss föräldrar emellan som förslitningar, och det blir de också om vi bara låter vardagen gå på utan reflektion. En idé är att sitta ner någon gång och prata om vad vi själva tycker att vi har det jobbigast med som mamma eller pappa, är det när ungarna inte lyssnar, är det vårt eget dåliga tålamod, är det att stå emot barnets önskemål om saker i affären.

Genom att lyfta mina egna tillkortakommanden med min partner, istället för att kritisera densamme, blir det lättare att hjälpa varandra när vi hamnar i just den sagda sitsen. När vi kan prata om bråken och problemen, och på så sätt lära oss något om oss själva, blir de där jobbiga meningsskiljaktigheterna istället till förstärkningar i vårt föräldraskap.

Så plötslig satt vi då där igen, mannen och jag, en fredagskväll utan det hippa drinkglaset vid köksbordet och pratade om äldsta dottern som är på skoldisco. Efter långdragna ekonomiska förhandlingar blev resultatet att hon skulle få med sig en, i hennes ögon, mindre summa. ”Fick hon med sig tjugolappen jag lade fram?” , frågar jag. ”Vadå, hon fick ju 20 av mig!”, bekänner maken.

40 kronor får man alldeles för mycket godis för, det är vi åtminstone rörande överens om…


Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?