Stå i kö eller ta sig förbi?

Godhetsknarkare. Termen syns allt oftare i mediabruset. Bisarrt ord – någon som är beroende av bra gärningar.

Att vara beroende av något är ju inget vidare. Att vara beroende av något som verkar skänka glädje, till andra eller en själv, känns ju inte heller OK men ändock mer acceptabelt.

Det som stör mig här är att ordet godhet likställs med något som borde jobbas bort, något som anses vara icke eftersträvansvärt. Något vi inte ska må bra av att känna. Godhet är lika med svaghet eller översitteri.

Paradoxalt? Ja.

Jag vill lära barnen vikten av empati och få dem att förstå hur nödvändigt det är att tänka sig in i en annan persons situation. Samtidigt brottas jag med problematiken att starkast vinner eller att vara sig själv närmast. Ta dig fram, kämpa, stå på dig, ta plats!

På vems bekostnad? Din eller andras?

När jag börjar fundera i dessa banor och dra det här till sin spets far tanken genom huvudet: gör jag barnen en otjänst när jag uppmuntrar dem att vänta på sin tur och visa respekt? Kommer det ligga dem i fatet när någon annan uppmuntrar till beslutsam framåtanda och vassa armbågar? Skapar jag förvirring eller förståelse?

Självklart hävdar förnuftet att godhet och empati är det rätta. Samtidigt känns det som en strid med flera utgångar.

Striden kommer inte vara min, den tillhör ungarna. Ska jag därför rusta dem med svärd eller sköld?

Förmodligen båda. Samt lära dem att nej är ett av livets viktigaste ord. Bredvid godhet.

Fast hemma hos oss är annars ”du fattar ju ingenting” en vanligt förekommande paroll.

Jag är beredd att hålla med.

 

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker? Kolla skräpposten första gången, kan hamna där, tyvärr.