Vi vuxna borde bli bättre på att se superkraften hos oss själva, vi hittar den ju så lätt hos våra barn.
Ibland funderar jag på just det här fenomenet; superhjältar figurerar nämligen omkring mig dagligen, både i samtalen med barnen, på film, i böcker, i legobyggen, mm.
Hos mina tjejer och hos barnen på jobbet ser jag deras egna unika superkrafter lysa igenom hela tiden. Det kan bland annat vara uppfinningsrikedom, nyfikenhet, empatisk förmåga, beslutsamhet, musikalitet eller enormt minne. Även att visa sina känslor, vilka de än vara månde, knäcka koden till att knäppa en dragkedja eller hjälpa sin kompis på med mössan är en superkraft. Att övervinna rädslor är en. Att våga säga nej är en annan.
Jag vet vilken som är min, inte den jag vill ha (vem vill inte kunna flyga eller bli osynlig då och då), utan vilken det är i realiteten. Jag har superkraften förmågan att vilja lyfta andra. Att få folk att förstå att ett eventuellt negativt utlåtande om dig inte får förta de nio positiva du också fått.
Vare sig du är liten eller stor.
PS. Jag ställde frågan till ett barn på fem år vilken som är hans superkraft. ”Att rita, jag är grym på att rita! ”, svarade han. ”Vilken är min då?” undrade jag. ”Du är bra på att vara fröken, du lär oss att inte slåss! ”
Den superkraften kan jag också leva med. Både här och i en galax långt bort.
Fråga dig själv vilken som är din?
Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?