Kategorier
Föräldraskap självinsikt

Våghalsens fall

Hur blev det plötsligt så här?

Som ung på 1990-talet och boende på landsbygd var det självklart att ha moped som fortskaffningsmedel. Alternativet var att åka med de coola killarna på deras Yamaha DT. Min Crescent Compact var silverfärgad och gick inte fort. En smula våghalsigt försökte jag dock köra, en gång på bakhjulet in i en björk i mammas och pappas trädgård. Ingen såg mig.

Ett decennium senare och student i lärosätenas högborg tjusades jag av nära killkompisens 1000-kubikare. Märkligt nog kände jag mig mer odödlig på den ju fler tentor som låg framför mig. Vindens fart triggade mig. Våghals av stora mått. Tillit till kompisens djärva körförmåga också, även den av stora mått, kan tilläggas.

Så döm då om min förvåning när jag ytterligare ett drygt decennium senare, dvs i nutid, skulle prova en av vännernas sons cross. ”Det fixar jag, jag gillar när det går fort!”, hörde jag mig självsäkert säga. Vad hände då när jag satt på crossen med en hel åker utan hinder att parera?

Jag vågade inte ens lägga i treans växel.

Arg på min egen nyvunna rädsla började tankarna sätta fart: Vad är det som hänt med mig här? Varför tjusas jag inte av vinden i håret längre? Svaret framkom efter samtal med maken vid middagsbordet. ”Du har ju mer att förlora nu,” slog han klokt fast.

Och så är det ju. Som ung ansåg jag att kontrollen helt låg hos mig själv. Som vuxen ser jag idag vilka andra faktorer som spelar in. Och hur andra människor spelar roll.

Hur lite vi än vet om vad som kan hända i morgon så skriker förnuftet att vi åtminstone ska påverka det som går. Som att köra försiktigt på treans växel på en cross – då är det inget mer som skadas än den egna självkänslan.

Vi pushar gärna våra barn att våga, vara framåt och testa. När slutar vi själva med det?

Jag som alltid vill lära mig mer och har vågat prova. Jag behöver nog gå en kvällskurs i något nytt. Italiensk turistkonversation, det låter lagom våghalsigt.

PS. Min 25-årige coole lillkusin har nu tagit på sig att agera coach till mig i vågandets ädla konst. Vi håller på att upprätta en lista av saker att göra som jag provat förr men inte vågar idag. Jag återkommer med resultatet.

Om jag törs.

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

Kategorier
Föräldraskap uppmuntran

Superkrafter – may the force be with you

Vi vuxna borde bli bättre på att se superkraften hos oss själva, vi hittar den ju så lätt hos våra barn.

Ibland funderar jag på just det här fenomenet; superhjältar figurerar nämligen omkring mig dagligen, både i samtalen med barnen, på film, i böcker, i legobyggen, mm.

Hos mina tjejer och hos barnen på jobbet ser jag deras egna unika superkrafter lysa igenom hela tiden. Det kan bland annat vara uppfinningsrikedom, nyfikenhet, empatisk förmåga, beslutsamhet, musikalitet eller enormt minne. Även att visa sina känslor, vilka de än vara månde, knäcka koden till att knäppa en dragkedja eller hjälpa sin kompis på med mössan är en superkraft. Att övervinna rädslor är en. Att våga säga nej är en annan.

Jag vet vilken som är min, inte den jag vill ha (vem vill inte kunna flyga eller bli osynlig då och då), utan vilken det är i realiteten. Jag har superkraften förmågan att vilja lyfta andra. Att få folk att förstå att ett eventuellt negativt utlåtande om dig inte får förta de nio positiva du också fått.

Vare sig du är liten eller stor.

PS. Jag ställde frågan till ett barn på fem år vilken som är hans superkraft. ”Att rita, jag är grym på att rita! ”, svarade han. ”Vilken är min då?” undrade jag. ”Du är bra på att vara fröken, du lär oss att inte slåss! ”

Den superkraften kan jag också leva med. Både här och i en galax långt bort.

Fråga dig själv vilken som är din?

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?

 

Kategorier
arbete Föräldraskap förskolan

Ljuspunkter i verkligheten

Allt vore himla mycket lättare om vi kunde fästa mest fokus på det som är bra, både hos oss själva och omvärlden.

Vi människor har av någon märklig anledning enklare att uppmärksamma negativa ting som sägs om oss eller andra. Får du nio positiva omdömen och ett kritiskt kan du ge dig på att det är det kritiska som ligger kvar och pyr i bakhuvudet när du borde sola dig i glansen av det som var bra.

Vilket slöseri med energi.

Allt blir mycket enklare när jag ser till vad som fungerar istället för vad som fallerar, i synnerhet med barnen; mina egna och de jag träffar på jobbet. Jag kan tänka (när min ytterst kissnödiga yngsta vägrar gå upp på övervåningens toalett om det är upptaget på nedervåningen, eftersom hon inte törs) att jag har misslyckats med att göra henne trygg. Å andra sidan törs hon sjunga inför publik och säga till stora barn att inte slåss. Där har någon lyckats få henne att tro på sin egen förmåga.

När barnen på jobbet inte alls verkar känna samma engagemang i samlingen jag planerat som jag själv gör, kan jag också uppleva att jag lyckats mindre bra.

Istället för att krympa av misstron på mig själv som entusiasmerande lärare, som vill visa barnen vikten av naturkunskap i ett experiment som för dagen inte intresserar dem för fem öre, borde jag istället vända fokus till det som fungerar – ta fram gitarren och kör! Eller lek. Eller bara prata. Det är alldeles enormt coolt att höra dessa ungars tankar och funderingar, ibland är det coolaste av allt att de tar mod till sig och bara delger.

Att lära sig lyssna på varandra är nog så svårt, vilken ålder man än tillhör, det behöver man öva sig i.

När jag ser att barnen faktiskt försöker, då är det lättare att tanka energi och tålamod inför de tillfällen när det mesta fallerar.

Det är så de flesta av oss fungerar.

Även på jobb där merparten är vuxna.

Kategorier
Föräldraskap jämförelse

Jämförelsestress

Diskussion mellan yngre familjemedlem och mig själv. Hon: ”Men alla andra får ju det!” Jag: ”Jag bryr mig inte om vad alla andra får, i vår familj är det så här.”

Ekot från min egen barndom ringer i öronen när jag nu yttrar dessa bevingade ord. Orden som borde vara mer citerade än kända latinska uttryck. Så många gånger de sagts, hörts och upprepats; vi bryr oss inte om vad alla andra får eller har.

Det gör vi självklart visst. I synnerhet när det gäller våra barn.

Vi vuxna är ofta riktigt bra på att låta påskina att vi låter barnen gå sina egna vägar. Vi uppmuntrar dem, vi peppar, vi berömmer dem, i bästa fall även med några stänk av konstruktivt tänkande. Vi är stolta föräldrar som förklarar för barnen vikten av att tänka själva och våga stå för sina åsikter.

Det som verkar skrämma oss är om våra barn på något sätt skulle hamna utanför på grund av avsaknad av ena eller andra ting. Det kan röra sig om telefoner, märkeskläder, Instagramkonton eller skolväskor. Även storlek på veckopeng, längd på vistelse på fritids eller förskola, utövande av stimulerande hobbies, skolbetyg samt årliga sol-eller skidsemesterresor verkar kunna stressa oss föräldrar till jämförelse.

Lek med tanken att du skulle ge dina barn allt det där de ber om. Vara ute så länge de vill, ladda ned vad som helst till datorn, skaffa en ny telefon varje gång det kommer en, se varje ny biopremiär, spela dataspel utan urskiljning, åka till leklandet varje vecka, äta godis när de är sugna, göra deras läxuppgifter, söka deras sommarjobb, sälja deras jultidningar, ge dem en häst, ge dem en moped, ge dem en hund. Alla andra har ju en.

Att lära barnen att ha längtat och kämpat för något skulle då upplevas ganska främmande. Även övningen i att tänka kritiskt. Du hade dock legat överst på jämförelsestresslistan, med övriga föräldrar totalt besegrade på upploppet.

Helt ärligt, hur skönt hade det inte varit om den där frasen ”jag bryr mig inte, i vår familj är det så här” blir sann. Att vi säger den med både eftertanke och övertygelse.

Frågan är då varför det står ett par nya klarröda Converseskor i storlek 33 i hallen? De jag köpte i en helt annan prisklass saknade visst det speciella lilla märket jag inte trodde var något vi bryr oss om i vår familj.

Tur för dottern att hon har släktingar i storstaden som förstår.

 

 

Kategorier
Föräldraskap gränssättning självinsikt

Att sopa banan

Efter att ha tagit del av senaste tidens debatt om det så kallade curlingfenomenet i dagspressen känns det roligt att ge sig in i densamma.

I ena lägret kamperar respekterad barnpsykolog som menar att curlade barn kan få svårigheter med gränser och konsekvenser senare i livet. På andra sidan bron står känd författare som säger att barn till curlingföräldrar inte bevisats lida någon brist på dylika fenomen i senare levnadsår.

Jag undrar hur man rättvist mäter ett sådant resultat i verkliga livet?

En förälder som skjutsar sitt barn till alla aktiviteter samt skänker det pengar/prylar när barnet ber om det anses å ena sidan som curlare. En förälder som är otydlig vid gränsdragning och inte gärna tar konflikt med barnet anses å andra sidan som detsamma.

Då ställer jag mig frågan: Tror mina barn att jag älskar dem mindre om de inte får en Iphone 7 i julklapp? Nej. De kommer dock alltid låta mig få veta att grannkillen har fått en. Älskar jag mina barn mindre när jag fått en dörr ursinnigt smälld i ansiktet på grund av gräl om icke önskvärt språkbruk? Nej. Men mitt samvete gnager och undrar hur jag borde gjort i stället. Älskar mina barn mig mindre när jag lyfter ut dem från storköpet med halspulsådern bultade efter att vår överenskommelse om icke-syskonbråk kollapsat och en skriker högt medan den andra deklarerar att jag är så himla orättvis? Nej. Men jag känner mig stärkt av att jag sätter en gräns och på så sätt visar barnen att jag är tydlig. Skammens rosor och omvärldens blickar bränner dock en smula.

Helt ärligt tycker jag att tidigare nämnda debatterande herrar talar om samma sak men missförstår varandra rent språkmässigt. Problemet är att ordet engagemang ofta verkar likställas med curlande.

Att vara en engagerad förälder är inte det samma som att sopa bort hinder för sitt barn. Att skjutsa barnen till tennisträningen eller köpa en tilltjatad pryl i affären är inte att vara curlingförälder.

Att sätta stopp för hur många aktiviteter som vill utövas eller hur många prylar som vill inhandlas är snarare det viktiga. Och att engagera sig lika mycket i ungarnas läxor som i deras hobbies. Och självklart vinna över dem i spel då och då. Samt att sätta tydliga gränser som låter barnen känna trygghet. Vi vuxna måste orka ta konflikten, eller åtminstone ha det som målsättning. I en värld av alltför många valmöjligheter behövs en kärleksfullt stabil motvikt.

Om jag har möjlighet kommer jag kunna mäta av resultatet om tjugo år. Förhoppningsvis rättvist.

 

Kategorier
barnperspektiv Föräldraskap

Trovärdighet ur barns perspektiv

Jag minns en jul när jag var fem år och jättesjuk i halsfluss. Jag satt i sjukhusets väntrum för att ta sk. sänka. Min pappa förklarade för mig att det var en spruta, vilket gjorde mig rädd. ”Hur känns den, gör den ont?”, undrade jag. Pappa försäkrade att den inte skulle göra det och visade med ett tryck med fingret i handen hur det förmodade sticket skulle kännas.

Jag minns att jag blev helt lugn eftersom det inte kändes alls. Och pappa ljuger ju inte.

Jag minns också skräcken och smärtan i armen när nålen kändes som ett ilsket getingstick. Men mest minns jag hur arg jag var på stackars pappa som hade ljugit så uppenbart för mig.

Och det är ju det vi så ofta gör för våra barn, i tron att vi skyddar dem.

Trettiotvå år senare satt jag själv med min yngsta på sjukhuslab för att ta många rör av hennes blod pga allergiutredning. Jag minns att jag sade som det var; det kommer sticka, det gör ont, sedan går det över. Hon grät, hon lekte med min plånbok, hon fick snygga plåster. Jag minns också att labpersonalen uppmuntrade oss rejält efteråt eftersom vi agerat sanningsenligt.

Jag tror på att säga som det är i många, många fall. Barn vill ha något de kan tro på, det är det som lär dem tillit. Åtminstone när det gäller mer vardagliga ting; att förklara krig och död kräver också sanning men med mer detaljfattighet.

Mina barn gråter fortfarande ibland när de tar blodprov eller går till tandläkaren, men har vi pratat om det i förväg och lagt fram det som en cool företeelse går det lättare. Förberedelser fungerar ofta, vad det än handlar om.

Det viktiga är att vi visar barnen att de klarar av det de ska gå igenom. Det är jobbigt, absolut. Det är möjligt, definitivt.

Och min pappa har aldrig friserat sanningen speciellt mycket för mig efter den där gången. Vad jag vet.

Kategorier
inställning

Vår inställning påverkar rejält

Sättet på vilket vi lägger fram saker för barnen är extremt betydelsefullt.

Att bemöta barn på väg in i bilen för en längre resa kan ske på olika sätt:

Scenario 1 : Nu har vi tyvärr en lång väg att köra (så nu gäller det att inte sura!) Scenario 2: Nu har vi som tur är en lång väg att köra (så att vi kan ha kul på vägen!)

Vårt förhållningssätt speglar vilka förväntningar vi, och då även barnet, borde ha på vad som komma skall. Klarar vi av att lyfta upp något som ska ske mer positivt fungerar det ofta bättre.

Ett exempel till är skolan. Här verkar det vara gängse norm att vi bemöter den som något jobbigt, att det är synd om barnen att de ska vara tvungna att vara där i så himla många år. Ofta klagar vi vuxna på skolan; lokaler, arbetssätt, kunskapsmöjligheter, etc. Barnen hör sådant. De tar in och tar efter.
Bemöter vi istället skolan som ett ställe där du kommer att lära dig så himla mycket och prova på många nya saker, blir det förhoppningsvis intressantare att vara där. Vi borde engagera oss mycket i detta, uppmuntra, vara intresserade och med glädje ta del av vad barnen gör i sitt klassrum.

Tryck på det positiva i barnets kunskaper, det som fungerar, istället för att lägga alltför stort fokus vid det som inte går så bra: Barnet har svårigheter med matte, ok, vi får jobba med det tillsammans lite mer under veckorna. Barnet gillar att skriva historier, wow, vilken fantasi du har, det kommer du ha nytta av hela livet!

Peppa, pusha, uppmuntra, bry dig om.
Men framför allt – var närvarande. Och börja med en positiv inställning.

De märker av den.

Kategorier
uppmuntran

visauppskattning.nu

Vad är det frågan om?

Musikaliska hjältar och skådespelare dör och lämnar efter sig sörjande fans, följare och familjer. Överallt tar media upp hur många storheter som gått hädan under så kort tid (Lemmy, Alan Rickman, Bowie, Prince, Olle Ljungström…) Världens kändisar twittrar ut sin sorg, fansen skanderar densamma, tv-bolag lägger om sina tablåer för hyllningsprogram och samtidskulturjournalister radar upp spaltmeter av ovationer.

Självklart är dessa hjältar värda det.

Att läsa nämnda ovationer, författade av kvällstidningarnas krönikörer och förståsigpåare, ger mig en känsla av storhet och genialitet, dock ofta missförstådd sådan. Vi får läsa om vilken genomslagskraft personen i fråga har haft på hela den svenska, eller varför inte den universella, artistscenen. Personligheten har tack vare sina texter, sin scennärvaro eller sin musikalitet förändrat allt för otroligt många människor under livets gång. I synnerhet för kvällstidningskrönikören.

In memoriamskrifter är viktiga. För de efterlevande. Den de handlar om borde dock fått höra de vackra orden innan döden dök upp.

Jag vill härmed ha sagt hur himla viktigt det är att uttrycka sin uppriktiga uppskattning för någon innan det är för sent. Att göra det bums, nu, idag.

Det behöver inte vara någon som har förändrat hela din livsuppfattning. Det kan räcka med att det är någon som säger att den är glad att se dig på jobbet på måndag morgon. Eller som löser barnens rädsla för att simma ryggsim. Eller som får dig att känna dig speciell tack vare att du är som du är.

Människor som gör eller är något bra måste få veta. Det växer vi av. Att säga till servitrisen på lunchrestaurangen att du helst äter där eftersom hon är så himla trevlig mot alla kommer att göra henne jätteglad. Barnet på förskolan som får höra att hon är en fantastisk kompis kommer att stråla. Tonåringen som får veta att han har en cool frisyr får en skjuts i sin kamp mot sin självbild.

Jag har ett underbart exempel på sådana komplimanger som man borde ge men sällan gör: min vän Johan ringde telefonsupporten till en stor bank pga trilskande konton. Han fick prata med en tjej som gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, utan att lyckas. Johan bad att få prata med hennes chef. Han hörde hur nervös hon blev men kopplade honom vidare till sin överordnande. För denne förklarade Johan vilken tillgång banken hade i sin supporttjej och att hon borde bli rejält uppskattad tack vare sitt sätt att bemöta sina kunder.

Jag hoppas hon blev det. Innan hon gick vidare någon annanstans.

Kategorier
barnperspektiv

Resa med barn

125 mil i bil med barn i baksätet – hur går det?

Förra sommaren åkte familjen på bilsemester i Europa. Målet var att besöka vänner i franska alperna men innan dess ville jag visa barnen Paris. Paris, denna magiska plats som aldrig upphör att överväldiga.

Det är dock ett par mil dit i bil.

Välvilliga nära och bekanta påpekade försynt hur många mil det faktiskt är, i synnerhet med barn i bil.

Som de stundtals amishliknande föräldrar vi förefaller att vara, tackar jag min lyckliga stjärna (läs: morfar) att han införskaffat läsplattor till barnen i julklapp. När yngsta dottern byggde en i lego och låtsastittade på filmer kände han uppenbarligen att något måste göras. För detta är jag honom djupt tacksam.

Att se en stad som Paris ur ett barns synvinkel var enormt.

Som vuxna lade min man och jag många pretentioner och måsten på hyllan, vi hade båda sett det man ”bör se” i denna romantikens huvudstad tidigare och lade därför krut på att få barnens tentakler att spela fritt. Att åka metron på måfå och titta på folk roade stort, framför allt när vi träffade på en ung svensk au pair på vift i den sena julikvällen, med en magisk förmåga att förklara hur franska barn äter middag för våra förfärat lyssnande döttrar. Eller att låta dem härja loss i supermarchén och köpa picknick avnjuten med Eiffeltornet som fond, med en mor och far sippandes på vin rouge. Barnen rusade runt med baguettebit och körsbär i var näve, räknandes hundar klädda i små outfits. 13 st kom vi upp i under tre dygn.

Vi märkte att det blev betydligt lättare och roligare för oss alla när vi först gjorde saker ur barnens perspektiv och sedan ägnade oss åt ting vi vuxna är mer roade av, t.ex äta på restaurang eller sitta på en uteservering.

Det viktigaste av allt var att det fick ta tid.

Är man på väg till Sacre Coeur, för att insupa någon sorts fransk kultur, måste det vara tillåtet att få titta på alla gatukonstnärer i trappan på väg upp. Det tar tid. Att låta barnen välja två saker var i souvenirshopparna på Montmartre tar också tid.

Och ja, de kommer välja ett hysteriskt blinkade eiffeltorn i plast. Det är bara att gratulera dem till hur nöjda de är med sitt fina val.

leksaksEiffeltorn

(Sugen på fler Paris-med-barn-tips? Ät! Handla roliga frukter och bär, låt barnen peka och välja. Törs man så prova sniglar och grodlår, coolt att våga. Rätt gott är det också, om man gillar vitlök.

Skippa Eurodisney om man har problem med köer och mycket folk. Vi hittade ett ställe, Jardin d’Acclimatation, i centrala Paris med okej åkattraktioner för barn innan tonåren, fina grönytor och lekplatser samt ett litet tåg som var perfekt för en halvdag för familjen. Nästan inga turister men en del franska fritidsbarn.

Beställ bakverk. Ingenstans smakar macarons så bra som i Paris.

Prata om Zlatan med servitörerna, de dyrkar honom och då är det lättare att få snabb service, framför allt om barnen har en PSG-keps på sig. Eller mamma.)

Kategorier
förväntningar

Att leva i nuet

Att leva i nuet

”På lördag ska vi göra något roligt!” ”På semestern ska vi bada!” ”När jag hämtat er på fritids ska vi mysa!”

Imorgon, nästa vecka, i sommar, senare, se’n, se’n, se’n..

Jag hör mig själv upprepa dessa ord, som väl egentligen är menade att vara något roligt, något förväntansfullt som ungarna, familjen eller jag själv ska längta till. När jag funderar närmare på det undrar jag om effekten faktiskt uteblir.

Barn lever för stunden, beroende på ålder blir det där framtidsperspektivet svårförståeligt och något de tappar tålamodet i väntan på. Oftast är det jag själv som lägger ofantligt stora förväntningar på hur mysigt det ska bli med en julafton med tindrande barnaögon, ljumma sommarkvällar med krocketspelande familjemedlemmar eller uppspelta glädjetjut på nöjesfältet. Det är jag själv som målar upp bilden av hur härligt det kommer att bli vid just det där tillfället som jag ser fram emot imorgon, till helgen eller nästa månad.

Vem blir mest besviken när förväntningarna inte håller? Borde jag inte fatta bättre? Jo, självklart.

Därmed inte sagt att det här med att se fram emot skulle vara något dåligt. Det är viktigt för barnen (och uppenbarligen mig själv) att förstå vitsen av att vänta på något gott, att försöka komma vidare och nå ett mål. Att längta.

För ett barn är det dock vägen till målet som är det viktiga; en vuxen vet att resultatet av att baka en tårta är att man får avnjuta den till kaffet. Ett barn njuter snarare av att få göra den. Eller att bygga en lådbil; arbetet med att leta fram rätt hjul, måla brädor och klistra fast dekaler är för ett barn själva festen, att sedan köra med den överges ganska snabbt.

Vuxna och barn har alltså olika syn på förväntan och att leva i nuet. Direktbelöning är viktigt för ett barn, framtidsbelöning är viktigt för en vuxen. Inget av dem är bättre än det andra, bara två olika sätt att längta.

Som vuxen känner jag självklart också till att om jag städar i garaget blir det bättre plats åt de tre påbörjade lådbilarna som tronar därinne, och jag slipper grymta om att vi samlar grejer överallt. Jag borde njuta av vägen till målet att få ett renstädat garage och se tjusningen i att feja, plocka, kasta och sopa.

Men snart är det semester.

Jag gör det se’n.