Kategorier
Föräldraskap gränssättning självinsikt

Att sopa banan

Efter att ha tagit del av senaste tidens debatt om det så kallade curlingfenomenet i dagspressen känns det roligt att ge sig in i densamma.

I ena lägret kamperar respekterad barnpsykolog som menar att curlade barn kan få svårigheter med gränser och konsekvenser senare i livet. På andra sidan bron står känd författare som säger att barn till curlingföräldrar inte bevisats lida någon brist på dylika fenomen i senare levnadsår.

Jag undrar hur man rättvist mäter ett sådant resultat i verkliga livet?

En förälder som skjutsar sitt barn till alla aktiviteter samt skänker det pengar/prylar när barnet ber om det anses å ena sidan som curlare. En förälder som är otydlig vid gränsdragning och inte gärna tar konflikt med barnet anses å andra sidan som detsamma.

Då ställer jag mig frågan: Tror mina barn att jag älskar dem mindre om de inte får en Iphone 7 i julklapp? Nej. De kommer dock alltid låta mig få veta att grannkillen har fått en. Älskar jag mina barn mindre när jag fått en dörr ursinnigt smälld i ansiktet på grund av gräl om icke önskvärt språkbruk? Nej. Men mitt samvete gnager och undrar hur jag borde gjort i stället. Älskar mina barn mig mindre när jag lyfter ut dem från storköpet med halspulsådern bultade efter att vår överenskommelse om icke-syskonbråk kollapsat och en skriker högt medan den andra deklarerar att jag är så himla orättvis? Nej. Men jag känner mig stärkt av att jag sätter en gräns och på så sätt visar barnen att jag är tydlig. Skammens rosor och omvärldens blickar bränner dock en smula.

Helt ärligt tycker jag att tidigare nämnda debatterande herrar talar om samma sak men missförstår varandra rent språkmässigt. Problemet är att ordet engagemang ofta verkar likställas med curlande.

Att vara en engagerad förälder är inte det samma som att sopa bort hinder för sitt barn. Att skjutsa barnen till tennisträningen eller köpa en tilltjatad pryl i affären är inte att vara curlingförälder.

Att sätta stopp för hur många aktiviteter som vill utövas eller hur många prylar som vill inhandlas är snarare det viktiga. Och att engagera sig lika mycket i ungarnas läxor som i deras hobbies. Och självklart vinna över dem i spel då och då. Samt att sätta tydliga gränser som låter barnen känna trygghet. Vi vuxna måste orka ta konflikten, eller åtminstone ha det som målsättning. I en värld av alltför många valmöjligheter behövs en kärleksfullt stabil motvikt.

Om jag har möjlighet kommer jag kunna mäta av resultatet om tjugo år. Förhoppningsvis rättvist.

 

Kategorier
inställning

Vår inställning påverkar rejält

Sättet på vilket vi lägger fram saker för barnen är extremt betydelsefullt.

Att bemöta barn på väg in i bilen för en längre resa kan ske på olika sätt:

Scenario 1 : Nu har vi tyvärr en lång väg att köra (så nu gäller det att inte sura!) Scenario 2: Nu har vi som tur är en lång väg att köra (så att vi kan ha kul på vägen!)

Vårt förhållningssätt speglar vilka förväntningar vi, och då även barnet, borde ha på vad som komma skall. Klarar vi av att lyfta upp något som ska ske mer positivt fungerar det ofta bättre.

Ett exempel till är skolan. Här verkar det vara gängse norm att vi bemöter den som något jobbigt, att det är synd om barnen att de ska vara tvungna att vara där i så himla många år. Ofta klagar vi vuxna på skolan; lokaler, arbetssätt, kunskapsmöjligheter, etc. Barnen hör sådant. De tar in och tar efter.
Bemöter vi istället skolan som ett ställe där du kommer att lära dig så himla mycket och prova på många nya saker, blir det förhoppningsvis intressantare att vara där. Vi borde engagera oss mycket i detta, uppmuntra, vara intresserade och med glädje ta del av vad barnen gör i sitt klassrum.

Tryck på det positiva i barnets kunskaper, det som fungerar, istället för att lägga alltför stort fokus vid det som inte går så bra: Barnet har svårigheter med matte, ok, vi får jobba med det tillsammans lite mer under veckorna. Barnet gillar att skriva historier, wow, vilken fantasi du har, det kommer du ha nytta av hela livet!

Peppa, pusha, uppmuntra, bry dig om.
Men framför allt – var närvarande. Och börja med en positiv inställning.

De märker av den.