förväntningar – Ulrika Eisner

Min man är ofta en väldigt rolig person. Ofta är han också riktigt tråkig.

Jag har insett att det finns en liten möjlighet att det kan ha att göra med vilket humör jag själv är på.

Den insikten är ganska upplyftande. Samtidigt är den rejält asjobbig.

Klyschor som att ”omvärlden speglar ditt eget innersta väsen” eller ”din skönhet ligger främst i betraktarens öga” är möjligen sanna. Vad lätt det är att tro på allt sådant som redan har sagts. Och vad lätt det är att skylla ifrån sig på någon annan. Skönt är det också att luta sig tillbaka på dessa redan etablerade föreställningar som gör en fri från all skuld när det kommer till konflikter, meningsskiljaktigheter och regelrätta gräl rörande städning, vabdagar och gymnastikpåsepackning. Vems ansvarsområde är det egentligen? Är det ens ett skäl till gräl eller energislösande?

Ja, uppenbarligen.

Att vara vuxen medför nämligen vissa privilegier. Samtidigt medför det många förväntningar. Är du vuxen och även förälder är du plötsligt en del av världens svåraste och lättaste händelseförlopp:

Svårt för att du tror att du gör fel och pajar det viktigaste du har gjort (det vill säga dina barn.)
Lätt för att du älskar någon helt villkorslöst (igen, dina barn.)

Innan jag fick dem trodde jag att jag skulle bli den skönaste mamman som gick i ett par skor. Jag inser dock att jag stundtals är långt därifrån. Vissa dagar tycker jag att jag har alla rätt på både föräldra- och äkta hälftprovet. Andra dagar kuggar jag fatalt.

Det känns dock mycket lättare när jag märker att många i min närhet tänker samma sak, oavsett om de är nyblivna- eller tonårsföräldrar. Eller till och med mor- och farföräldrar. Eller ens har några barn eller respektive alls men är vuxna och brottas med precis samma problematik: att vara något som andra förväntar sig av dig. Eller som du tänkt om dig själv i många år men ibland inte orkar eller ens vill leva upp till.

Förutom cool morsa trodde jag även att jag skulle bli den skönaste hustrun som gick i ett par skor.

Ibland är jag det också, oftast när mitt humör tillåter.

När motsatsen råder är åtminstone mina skor assnygga. Och får mig på riktigt bra humör. Således också folk i min omgivning.

Den insikten är både ytlig och lättförståelig.

Och ibland på rea på Åhléns.

Att leva i nuet

”På lördag ska vi göra något roligt!” ”På semestern ska vi bada!” ”När jag hämtat er på fritids ska vi mysa!”

Imorgon, nästa vecka, i sommar, senare, se’n, se’n, se’n..

Jag hör mig själv upprepa dessa ord, som väl egentligen är menade att vara något roligt, något förväntansfullt som ungarna, familjen eller jag själv ska längta till. När jag funderar närmare på det undrar jag om effekten faktiskt uteblir.

Barn lever för stunden, beroende på ålder blir det där framtidsperspektivet svårförståeligt och något de tappar tålamodet i väntan på. Oftast är det jag själv som lägger ofantligt stora förväntningar på hur mysigt det ska bli med en julafton med tindrande barnaögon, ljumma sommarkvällar med krocketspelande familjemedlemmar eller uppspelta glädjetjut på nöjesfältet. Det är jag själv som målar upp bilden av hur härligt det kommer att bli vid just det där tillfället som jag ser fram emot imorgon, till helgen eller nästa månad.

Vem blir mest besviken när förväntningarna inte håller? Borde jag inte fatta bättre? Jo, självklart.

Därmed inte sagt att det här med att se fram emot skulle vara något dåligt. Det är viktigt för barnen (och uppenbarligen mig själv) att förstå vitsen av att vänta på något gott, att försöka komma vidare och nå ett mål. Att längta.

För ett barn är det dock vägen till målet som är det viktiga; en vuxen vet att resultatet av att baka en tårta är att man får avnjuta den till kaffet. Ett barn njuter snarare av att få göra den. Eller att bygga en lådbil; arbetet med att leta fram rätt hjul, måla brädor och klistra fast dekaler är för ett barn själva festen, att sedan köra med den överges ganska snabbt.

Vuxna och barn har alltså olika syn på förväntan och att leva i nuet. Direktbelöning är viktigt för ett barn, framtidsbelöning är viktigt för en vuxen. Inget av dem är bättre än det andra, bara två olika sätt att längta.

Som vuxen känner jag självklart också till att om jag städar i garaget blir det bättre plats åt de tre påbörjade lådbilarna som tronar därinne, och jag slipper grymta om att vi samlar grejer överallt. Jag borde njuta av vägen till målet att få ett renstädat garage och se tjusningen i att feja, plocka, kasta och sopa.

Men snart är det semester.

Jag gör det se’n.