”Pappa, berätta om när du var liten!” Som sexåring var jag säkerligen besvärlig när denna uppmaning återkommande framfördes till mina föräldrar.
Nu hör jag den själv, både hemma och på jobbet. Ögonen lyser på de unga åhörarna när jag beskriver hur min bror och jag bråkade i baksätet under långa bilresor (utan bilbälten, dagens barn och jag själv förfasas över dylika dumheter.) Inte riktigt lika målande berättar jag om bus jag gjort, rädd för att de unga åhörarna på mitt jobb ska prova på samma sak, som att klippa av sitt midjelånga hår och gömma det under huvudkudden.
Det förekommer stundtals rejäla syskonbråk hemma i min egen familj. Jag har märkt av att det kan bli lugnare och mindre laddat när jag berättar om hur mycket jag bråkade med min storebror, men hur nära vänner vi blev sedan i tonåren. Ännu bättre skruv tar det när min mamma och moster berättar om sina, ganska överraskande hetsiga, gräl i sin barndom under tidigt 60-tal. Mina egna barn kiknar och inser att även mormor varit liten, med allt vad det innebär.
Det är bra att dra in egna tillkortakommanden i samtal med barnen; att ge dem insikt i att alla gör dumheter men att dessa är möjliga att reparera.
Egna erfarenheter är för övrigt alltid bra att ta till, de blir en lättförståelig bevisföring. Det fungerar i de flesta sammanhang, då blir det betydligt enklare att få omgivningens förståelse. I synnerhet om erfarenheterna kryddas med en smula självdistans.
Och så historierna då. Jag kommer aldrig att sluta berätta dem. De gör att jag själv håller minnen från tidigare erfarenheter och människor levande. Och det är rätt coolt att min morfars galna påhitt från när jag själv var sex år lever vidare för att jag har berättat dem för barnen på mitt jobb.
Eller när de får höra om när min bästa vän Emma och jag drog på road trip till Dalarna och spelade gitarr på höbalar.
Minnen ger historier. Historier ger eftervärlden minnen. Sluta aldrig berätta dem. För dina barn eller andra som vill lyssna.
Det är genom dem vi lever vidare. För alltid.