syskonbråk – Ulrika Eisner

Att vakna lördag morgon kl. 06.30 av förbittrade yngre röster från vardagsrummet som i falsett uttrycker diverse glåpord är inte särdeles uppiggande. Förbittringen kan bero på a) sittplats i soffan b) val av tv-program eller c) vem som tvingas ha hörlurar till sin läsplatta för att inte störa den andre när valet av tv-program ratats. Med andra ord rejält allvarliga meningsskiljaktigheter som uppenbarligen kräver gedigna salvor av kränkningar och ibland även handgemäng mellan de två kombattanterna.

Vad gör jag då som ansvarstagande mor när de ilskna tongångarna snitslat sig upp till övervåningen och väckt mig ur min helgsömn?

Alternativ 1: Drar täcket över huvudet och intalar mig att barnpsykologen på TV hävdar att syskonbråk ger större möjlighet till konflikthantering senare i livet.

Alternativ 2: Störtar ner i vardagsrummet för att avbryta barnslagsmålet, (efter att jag googlat barnpsykologens ståndpunkt om syskonbråk och då läst att ingripande av förälder är att föredra när konflikten tar sig fysiska uttryck), samtidigt som jag mycket högljutt uttrycker vikten av att visa hänsyn till föräldrar som behöver sömn.

Alternativ 3: Släpar mig in i köket och tar fram bakpulver.

Jag har provat alla dessa tre alternativ, plus några till, med varierande resultat. Att baka med ungarna är självklart det mest effektiva – fokus skiftas då direkt till något helt annat som dessutom är positivt. Barnen mäter, vispar och kladdar. Jag får dricka kaffe och hjälpa till att tyda recept. Samt öva på att svälja ner meningar som börjar med ”Akta så du inte spiller…, ”Ta inte så mycket av…, ”Torka inte av chokladen på…”

Barnen samarbetar otroligt mycket bättre när jag inte lägger mig i. De är så lyckliga när bakverket satts in i ugnen att jag i pur glädje tar hand om all disk och chokladsmet över bord och stolar. Som en fantastisk mamma känner jag mig också.

(Hade jag nyttjat Instagram skulle väl bilden på glatt bakande barn med mjölade kinder laddats upp direkt. Bilden på den trötta glåmiga mamman på grund av utebliven helgsömn ätandes överbliven kaksmet från diskbänken hade nog inte blivit lika populär.)

Ibland orkar vi hantera konflikter enligt alla regelböcker, ibland inte. Då och då löser barnen dem bäst på egen hand. Ibland behövs nytt fokus. Som bakning. När vi orkar.

Jag skriver nya texter då och då. Vill du få ett mail när det sker?

”Pappa, berätta om när du var liten!” Som sexåring var jag säkerligen besvärlig när denna uppmaning återkommande framfördes till mina föräldrar.

Nu hör jag den själv, både hemma och på jobbet. Ögonen lyser på de unga åhörarna när jag beskriver hur min bror och jag bråkade i baksätet under långa bilresor (utan bilbälten, dagens barn och jag själv förfasas över dylika dumheter.) Inte riktigt lika målande berättar jag om bus jag gjort, rädd för att de unga åhörarna på mitt jobb ska prova på samma sak, som att klippa av sitt midjelånga hår och gömma det under huvudkudden.

Det förekommer stundtals rejäla syskonbråk hemma i min egen familj. Jag har märkt av att det kan bli lugnare och mindre laddat när jag berättar om hur mycket jag bråkade med min storebror, men hur nära vänner vi blev sedan i tonåren. Ännu bättre skruv tar det när min mamma och moster berättar om sina, ganska överraskande hetsiga, gräl i sin barndom under tidigt 60-tal. Mina egna barn kiknar och inser att även mormor varit liten, med allt vad det innebär.

Det är bra att dra in egna tillkortakommanden i samtal med barnen; att ge dem insikt i att alla gör dumheter men att dessa är möjliga att reparera.

Egna erfarenheter är för övrigt alltid bra att ta till, de blir en lättförståelig bevisföring. Det fungerar i de flesta sammanhang, då blir det betydligt enklare att få omgivningens förståelse. I synnerhet om erfarenheterna kryddas med en smula självdistans.

Och så historierna då. Jag kommer aldrig att sluta berätta dem. De gör att jag själv håller minnen från tidigare erfarenheter och människor levande. Och det är rätt coolt att min morfars galna påhitt från när jag själv var sex år lever vidare för att jag har berättat dem för barnen på mitt jobb.

Eller när de får höra om när min bästa vän Emma och jag drog på road trip till Dalarna och spelade gitarr på höbalar.

Minnen ger historier. Historier ger eftervärlden minnen. Sluta aldrig berätta dem. För dina barn eller andra som vill lyssna.

Det är genom dem vi lever vidare. För alltid.