Våghalsens fall

Hur blev det plötsligt så här?

Som ung på 1990-talet och boende på landsbygd var det självklart att ha moped som fortskaffningsmedel. Alternativet var att åka med de coola killarna på deras Yamaha DT. Min Crescent Compact var silverfärgad och gick inte fort. En smula våghalsigt försökte jag dock köra, en gång på bakhjulet in i en björk i mammas och pappas trädgård. Ingen såg mig.

Ett decennium senare och student i lärosätenas högborg tjusades jag av nära killkompisens 1000-kubikare. Märkligt nog kände jag mig mer odödlig på den ju fler tentor som låg framför mig. Vindens fart triggade mig. Våghals av stora mått. Tillit till kompisens djärva körförmåga också, även den av stora mått, kan tilläggas.

Så döm då om min förvåning när jag ytterligare ett drygt decennium senare, dvs i nutid, skulle prova en av vännernas sons cross. ”Det fixar jag, jag gillar när det går fort!”, hörde jag mig självsäkert säga. Vad hände då när jag satt på crossen med en hel åker utan hinder att parera?

Jag vågade inte ens lägga i treans växel.

Arg på min egen nyvunna rädsla började tankarna sätta fart: Vad är det som hänt med mig här? Varför tjusas jag inte av vinden i håret längre? Svaret framkom efter samtal med maken vid middagsbordet. ”Du har ju mer att förlora nu,” slog han klokt fast.

Och så är det ju. Som ung ansåg jag att kontrollen helt låg hos mig själv. Som vuxen ser jag idag vilka andra faktorer som spelar in. Och hur andra människor spelar roll.

Hur lite vi än vet om vad som kan hända i morgon så skriker förnuftet att vi åtminstone ska påverka det som går. Som att köra försiktigt på treans växel på en cross – då är det inget mer som skadas än den egna självkänslan.

Vi pushar gärna våra barn att våga, vara framåt och testa. När slutar vi själva med det?

Jag som alltid vill lära mig mer och har vågat prova. Jag behöver nog gå en kvällskurs i något nytt. Italiensk turistkonversation, det låter lagom våghalsigt.

PS. Min 25-årige coole lillkusin har nu tagit på sig att agera coach till mig i vågandets ädla konst. Vi håller på att upprätta en lista av saker att göra som jag provat förr men inte vågar idag. Jag återkommer med resultatet.

Om jag törs.

 

 

Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?