visauppskattning.nu

uppskattning

Vad är det frågan om?

Musikaliska hjältar och skådespelare dör och lämnar efter sig sörjande fans, följare och familjer. Överallt tar media upp hur många storheter som gått hädan under så kort tid (Lemmy, Alan Rickman, Bowie, Prince, Olle Ljungström…) Världens kändisar twittrar ut sin sorg, fansen skanderar densamma, tv-bolag lägger om sina tablåer för hyllningsprogram och samtidskulturjournalister radar upp spaltmeter av ovationer.

Självklart är dessa hjältar värda det.

Att läsa nämnda ovationer, författade av kvällstidningarnas krönikörer och förståsigpåare, ger mig en känsla av storhet och genialitet, dock ofta missförstådd sådan. Vi får läsa om vilken genomslagskraft personen i fråga har haft på hela den svenska, eller varför inte den universella, artistscenen. Personligheten har tack vare sina texter, sin scennärvaro eller sin musikalitet förändrat allt för otroligt många människor under livets gång. I synnerhet för kvällstidningskrönikören.

In memoriamskrifter är viktiga. För de efterlevande. Den de handlar om borde dock fått höra de vackra orden innan döden dök upp.

Jag vill härmed ha sagt hur himla viktigt det är att uttrycka sin uppriktiga uppskattning för någon innan det är för sent. Att göra det bums, nu, idag.

Det behöver inte vara någon som har förändrat hela din livsuppfattning. Det kan räcka med att det är någon som säger att den är glad att se dig på jobbet på måndag morgon. Eller som löser barnens rädsla för att simma ryggsim. Eller som får dig att känna dig speciell tack vare att du är som du är.

Människor som gör eller är något bra måste få veta. Det växer vi av. Att säga till servitrisen på lunchrestaurangen att du helst äter där eftersom hon är så himla trevlig mot alla kommer att göra henne jätteglad. Barnet på förskolan som får höra att hon är en fantastisk kompis kommer att stråla. Tonåringen som får veta att han har en cool frisyr får en skjuts i sin kamp mot sin självbild.

Jag har ett underbart exempel på sådana komplimanger som man borde ge men sällan gör: min vän Johan ringde telefonsupporten till en stor bank pga trilskande konton. Han fick prata med en tjej som gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, utan att lyckas. Johan bad att få prata med hennes chef. Han hörde hur nervös hon blev men kopplade honom vidare till sin överordnande. För denne förklarade Johan vilken tillgång banken hade i sin supporttjej och att hon borde bli rejält uppskattad tack vare sitt sätt att bemöta sina kunder.

Jag hoppas hon blev det. Innan hon gick vidare någon annanstans.