Förslitning eller förstärkning?
Betydligt yngre, och betydligt mer naiva, träffades min man och jag. Under utvecklande samtal och rörande ense diskussioner kunde vi sitta och sia om framtiden med oss själva i huvudrollen som kompetenta och coola föräldrar. Jag minns att vi under en balkongdrink i vår Malmölägenhet var otroligt nöjda med strategin vi hade utarbetat som gick ut på att vi skulle hålla ihop i vårt föräldraskap; om den framtida sexåringen försökte sig på att spela ut oss mot varandra skulle vi genomskåda varje steg och hålla ihop. Så gör kompetenta föräldrar, sade vi och gratulerade varandra över glasets kant.
Tillåt mig småle. Eller ännu hellre, tillåt mig gapskratta.
Tack vare två barn och oändligt mycket mer föräldraerfarenhet senare kan vi nu se tillbaka på den där visionen om att vara överens om allt som en naiv utopi. Tack vare alla meningsskiljaktigheter, läggdagstjafs, bilresor, mutor, syskonavundsjuka, sömnbrist, insikter, omprioriteringar, mat-bestående-av-endast-pastahjul-och-gurka-middagar, oändliga barnvagnskilometer, tiotusen kreativa dagispyssel som går sönder om man försöker flytta dem, dammråttor, skrubbsår, självklippt hår, lördags/söndags/onsdags/måndagsgodis, veckopengsbryderi, storköpsraseriutbrott, mardrömmar, kruppnätter, överdragsbyxgruff, uppkäftighet, förlåtkramar och naggat samvete.
Icke desto mindre är det viktigt att ha visioner, utan dessa hade vi ju inte lärt oss allt det nya som istället blev, och som faktiskt blev mer fantastiskt än vi kunnat drömma om.
Det är dock lätt att se bråk och meningsskiljaktigheter som uppkommer oss föräldrar emellan som förslitningar, och det blir de också om vi bara låter vardagen gå på utan reflektion. En idé är att sitta ner någon gång och prata om vad vi själva tycker att vi har det jobbigast med som mamma eller pappa, är det när ungarna inte lyssnar, är det vårt eget dåliga tålamod, är det att stå emot barnets önskemål om saker i affären.
Genom att lyfta mina egna tillkortakommanden med min partner, istället för att kritisera densamme, blir det lättare att hjälpa varandra när vi hamnar i just den sagda sitsen. När vi kan prata om bråken och problemen, och på så sätt lära oss något om oss själva, blir de där jobbiga meningsskiljaktigheterna istället till förstärkningar i vårt föräldraskap.
Så plötslig satt vi då där igen, mannen och jag, en fredagskväll utan det hippa drinkglaset vid köksbordet och pratade om äldsta dottern som är på skoldisco. Efter långdragna ekonomiska förhandlingar blev resultatet att hon skulle få med sig en, i hennes ögon, mindre summa. ”Fick hon med sig tjugolappen jag lade fram?” , frågar jag. ”Vadå, hon fick ju 20 av mig!”, bekänner maken.
40 kronor får man alldeles för mycket godis för, det är vi åtminstone rörande överens om…
Jag skriver varannan vecka. Vill du få ett brev när det sker?